Ta sin tid

Maria och jag intervjuas av Janna Li Holmberg för Smålandsposten. Om festen som blev bloggen som blev boken och som snart blir till evenemang och IRL-möten igen (det kretsloppet fick vi syn på först nu). Janna jobbar på under samtalet för att hitta den röda tråden, som också hon har vittring på, men hur formulera den? Vi har inte affärsanpassat vårt budskap, har ingen slagfärdig 30-sekundersharang som ringar in och gränsar av vad vi gör och inte vill göra. Kanske får vi en sån av Janna när hon sammanfattar oss i sitt reportage?

På slutet av intervjun kommer vi till det som väl ska hamna i en tipsruta bredvid själva intervjun. Kan vi bli lite mer konkreta? Våra bästa tips till den som vill… vill vadå? Vara mer närvarande i sina liv? Må lite bättre lite oftare? Jag tror att det är Jante som slår till och gör mig lite illa till mods. Vad har jag väl att säga om vad någon annan ska göra, tänker jag, som annars är så full av goda råd och beskäftiga pekfingrar.

Maria berättar om hur hon lyckas reservera tid för sig själv och det hon mår bra av, var och varannan kväll efter klockan åtta. Och om jag nyss kände mig lite obekväm i att stöddigt sticka ut hakan och ge andra råd slår det nu åt andra hållet: Varför är jag inte bättre på att hitta egen tid? Äggsjukan som kommer av att bära runt på tre fyra bloggägg (blägg?) som jag aldrig hinner värpa spär på frustrationen och jag känner mig dååålig.

För mig är det sannerligen inte ”bara” att sätta av egen tid. Det är jättesvårt! Praktiskt: med 21.30-barn när man själv är 22.00-ig. Socialt: med en man som gärna vill ha mig vid sin sida, även mentalt, och det är ju trevligt. Personligt: vi har skrivit tidigare (här och här) om att jag är mycket närmare riskzonen för bitterfittetendenser än Maria är. Jag är – som en kollega ofta säger – inte överens med mig själv i den här frågan. Har svårt att tillåta mig att sitta mitt i alltihopa, eller någon annanstans för den delen, och bara skriiiva. Har lika svårt att lita på att jag kommer att inse när det verkligen INTE är läge att dra sig in i sitt skal – för att saker måste göras, barnen vill prata och jag med dem, mannen och jag behöver en gemensam stund. Och detta velande kan få magen att knyta ihop sig alldeles.

Så himla lätt är allting för mig, bara så ni vet. Inte ens har jag vant mig av vid att dubbelbestraffa mig, som nu – både Jantepisk för att jag är stöddig och hån för att jag är en mes, dåligt samvete när jag sätter mig och skriver, samma sak om jag låter bli. Vad gör man? Klappar sig själv på kinden och säger kom nu vännen så tar vi nya tag?

Tassar du - kväser jag?

Ta ansvar för sina egna behov, som Maria råder alla bitterorgan att göra, är inget dåligt mantra – och precis som sådana behöver det upprepas ofta för att få effekt. Det är knappast roligare att vara en bitter man än en bitter kvinna, men jag tror det är lättare för kvinnor att hamna i just den fällan. Precis som Anna säger ”väljer” vi så lätt efter våra gamla mönster.

Sen är det ibland svårt att upptäcka sina egna behov innan de väljs bort av hjärnans automatlåda, inte minst när det gäller riktigt viktiga saker. Då står så mycket på spel så att blotta sin önskan, ställa frågan – och så kanske få ett nej av den som måste säga ja – kräver mycket mod. Kanske enklare att låtsas att behovet, önskan, viljan inte finns där.

Det är så lätt att bli den som utan att märka det tassar runt i en relation utan att ta sina behov på allvar. Då kommer de aldrig ens upp på förhandlingsbordet och det fria modet krymper utan att man förstår varför. Om kvinnor lättare hamnar där är den andra extremen, den kväsande, en traditionell mansroll (för ett paradexempel, studera pappan i Bitterfittan). En som inte respekterar andras personer och önskningar utan använder dem som slagpåsar. Inte är det så ovanligt att två personer i ett diaboliskt samspel växlar mellan de båda rollerna – en familjemiddag med ett sådant par är gratis Norén-underhållning. Om man nu vill ha det.

I efterhand kan jag se att mannen i mitt liv vann den positionen bland annat genom att klara mitt omedvetna tassa-kväsa-test under vår första period tillsammans. Han visade sig ha precis rätt sammansättning av empati och kraft, rätt för att matcha min egen blandning. Hans medkänsla gör det lättare att sätta ner hela fötterna där jag går bredvid honom. Den stillsamma styrkan har för länge sedan lärt mig att utesluta tjuvnyp och gliringar ur handlingsalternativen. Sammantaget blir det … al dente, liksom.

Bitterpitten och jag!

Nu är jag nog snart den enda kvinnliga varelsen i min bekantskapskrets som INTE har läst Bitterfittan (men Sara har reserverat den åt mig så snart kan jag sälla mig till skaran). Det ska bli extra intressant att läsa den utifrån perspektivet att jag i någon mån "spelar på andra sidan nätet".

I vår familj är det JAG som har tagit allt det där utrymmet - det är...

... jag som har jobbat långa dagar (medan min man kör på deltid och oftast är den som hämtar barnen från dagis och fritids)

... jag som åker iväg på spännande tjänsteresor, bor på fina hotell och käkar stillsamma hotellfrukostar (medan han är hemma och kokar välling och torkar snor)

... jag som började jobba när mina barn fortfarande var ganska små (medan min man var hemma ett helt år med varje barn)

... jag som sticker iväg och umgås med vänner, tränar (OK, det gör han också) och gör av med mest pengar på mina fritidsintressen

Borde jag ha dåligt samvete för att jag har tagit för mig medan han har tagit huvudansvaret för hem och barn? Är han på väg att bli en Bitterpitt?! Än så länge har han inte klagat, men tänk om han en dag vaknar upp och känner att han har missat en massa på vägen? Men då tänker jag att han får skylla sig själv. Han är vuxen och får ta ansvar för sina egna behov (precis som Sara är inne på i sitt inlägg och även Camilla beskriver i en kommentar). Som sagt, var och en skapar sin egen historia...

Så snälla alla (verkliga och potentiella) Bitterfittor och Bitterpittar: Ta ansvar för era behov och säg ifrån - annars finns risken att vi på andra sidan nätet ångar på i vår tro att ni är nöjda!

Bitterfittan och jag - nästa insikt

Det var inte riktigt som jag trodde, då i söndags när dammsugningen fick vänta. Det insåg jag i ett långt kvällssamtal med mannen och av att jag förstod kommentarerna till blogginlägget precis men kände att de inte passade in på mig – den här gången.

Det som surade ihop mig var inte att jag själv var hemma och dammsög – det var faktiskt att jag hade synpunkter på mannens tidsprioritering. Lite läskigt, man vill ju inte vara en av de där … bitterfittorna … genom historien som har snörpt på munnen och diskat så flisorna rykt ur proslinet när partnern prioriterar fritidspassionen, Arbetet eller det geniala Skapandet. Och om jag har synpunkter på mannens egenutrymme bjuder jag ju in honom att ha synpunkter på mitt.

Men vänta här nu, är det inte så att han har haft synpunkter på mitt egenutrymme, synpunkter som jag har tagit till mig? Då gällde det ekonomiskt utrymme, där jag tar för mig betydligt mer än han gör. Att inte använda pengar på ett sätt som sabbar möjligheterna att göra det vi båda vill, det var temat då. Vi satte en gräns för ”lekpengar” per månad. En gräns som mannen aldrig är i närheten av och som jag nyligen beslöt att flytta från dåligt-samvete-mappen till verktyg-för-ett-gott-liv i mitt interna kartotek.

Nej, jag är inte ute efter att mäta vår egentid med stämpelklocka. Jag vill gärna pussa lycklig man med frost i skägg och se honom mäta tillryggalagt avstånd med en sytråd på kartan, berättandes om havsörn och råkar. Men jag har bett honom fundera på sitt användande av tid i förhållande till våra gemensamma mål, precis som han bad mig fundera över mitt användande av pengar. Känns både rätt och "inte mer än rätt".

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

I juleljusens sken

För tio år och några veckor sedan var jag ute och rullade barnvagn i mörk decemberkvällning. Man behöver inte vara en dysterkvist för att tycka att hela december är en enda lång kväll. Jag var förvirrad och nyförlöst och mörkt var det hela tiden.

När jag rullade min barnvagn på villaområdenas cykelvägar såg jag alla julstjärnor och elljusstakar i fönstren. Lyckan över barnet och lättnaden över att ha klarat förlossningen var inte med mig just då, men däremot den stora tröttheten och känslan av noll egenkontroll och kunskap om hur livet nu skulle bli. ”Allt det där om familjelyckan är nog bara bluff. ” tänkte jag, och jag tyckte att det lysande krimskramset i fönstren till annars mörka rum bevisade min tes; att den glättiga ytan dolde mörka bråddjup.

Att jag minns det just nu beror på två long lost friends, som ändå inte är mer lost än att jag skickar familjens julbrev till dem och de oftast svarar på något sätt. Den första – en småbarnsmamma – skickade i år Maria Svelands bok Bitterfittan till mig med sitt julkort, som försenad 40-årspresent. Den andra vännen – en singelman – kommenterade per e-post vårt julbrev med ”Ni är min mall för den perfekta familjen.”

I Bitterfittan (så lång jag hunnit) ligger tyngden på det svarta och gråsjaskiga i den första tiden som familj. Skenet har en viktig roll i boken – sken som upprätthålls inför omgivningen utanför familjen, mellan familjemedlemmar och inom en och samma person. Julbrevsformatet är ju som gjort för skenuppehållande beskrivningar av karriärer, resor och lyckade barn. Men vi har ju verkligen försökt vara mänskliga, berätta om mötena mellan våra olika viljor och om projekten vi inte orkar med att slutföra. Ändå beskriver någon min familj som perfekt – den perfekta familjen är väl en motsägelse i sig själv?

Fast det är klart – om lite gnabbande och försenade uterum är det värsta vi kan komma upp med så får vi nog stå ut med att folk som sett en del plattar till oss under etiketten ”perfekt”. Det knepiga är att i den kategorin är vi i väldigt blandat sällskap. I hur många svenska hem äts juleljuset av svarta familjehemligheter, och hur många av de hemmen beskrivs av sin omgivning som perfekta?