Ta sin tid

Maria och jag intervjuas av Janna Li Holmberg för Smålandsposten. Om festen som blev bloggen som blev boken och som snart blir till evenemang och IRL-möten igen (det kretsloppet fick vi syn på först nu). Janna jobbar på under samtalet för att hitta den röda tråden, som också hon har vittring på, men hur formulera den? Vi har inte affärsanpassat vårt budskap, har ingen slagfärdig 30-sekundersharang som ringar in och gränsar av vad vi gör och inte vill göra. Kanske får vi en sån av Janna när hon sammanfattar oss i sitt reportage?

På slutet av intervjun kommer vi till det som väl ska hamna i en tipsruta bredvid själva intervjun. Kan vi bli lite mer konkreta? Våra bästa tips till den som vill… vill vadå? Vara mer närvarande i sina liv? Må lite bättre lite oftare? Jag tror att det är Jante som slår till och gör mig lite illa till mods. Vad har jag väl att säga om vad någon annan ska göra, tänker jag, som annars är så full av goda råd och beskäftiga pekfingrar.

Maria berättar om hur hon lyckas reservera tid för sig själv och det hon mår bra av, var och varannan kväll efter klockan åtta. Och om jag nyss kände mig lite obekväm i att stöddigt sticka ut hakan och ge andra råd slår det nu åt andra hållet: Varför är jag inte bättre på att hitta egen tid? Äggsjukan som kommer av att bära runt på tre fyra bloggägg (blägg?) som jag aldrig hinner värpa spär på frustrationen och jag känner mig dååålig.

För mig är det sannerligen inte ”bara” att sätta av egen tid. Det är jättesvårt! Praktiskt: med 21.30-barn när man själv är 22.00-ig. Socialt: med en man som gärna vill ha mig vid sin sida, även mentalt, och det är ju trevligt. Personligt: vi har skrivit tidigare (här och här) om att jag är mycket närmare riskzonen för bitterfittetendenser än Maria är. Jag är – som en kollega ofta säger – inte överens med mig själv i den här frågan. Har svårt att tillåta mig att sitta mitt i alltihopa, eller någon annanstans för den delen, och bara skriiiva. Har lika svårt att lita på att jag kommer att inse när det verkligen INTE är läge att dra sig in i sitt skal – för att saker måste göras, barnen vill prata och jag med dem, mannen och jag behöver en gemensam stund. Och detta velande kan få magen att knyta ihop sig alldeles.

Så himla lätt är allting för mig, bara så ni vet. Inte ens har jag vant mig av vid att dubbelbestraffa mig, som nu – både Jantepisk för att jag är stöddig och hån för att jag är en mes, dåligt samvete när jag sätter mig och skriver, samma sak om jag låter bli. Vad gör man? Klappar sig själv på kinden och säger kom nu vännen så tar vi nya tag?