Ja, så var det ju det här med förövarna. Visst, varje förövare som upptäcks, lagförs och döms är en seger, men samtidigt en stor, stor förlust. En stor skada är ju redan skedd. Varför har vi inte kunnat stoppa processen tidigare? Innan övergreppen begås?
Jag är säker på att det finns de psykopatiska, verklighetsförvrängda pedofilerna – de som har övertygat sig själva om att just det som hela samhället säger är fel och skadligt i själva verket är rätt – deras rätt – och kanske till och med något som offren egentligen njuter av. Dem kan vi lämna därhän i den fortsatta diskussionen.
Jag är lika säker på att det finns pappor, mammor, släktingar och tränare som delar samhällets syn på övergrepp mot barn – men som ändå begår dem. Den vuxne har ett sug och ett behov som han eller hon vet är destruktivt för alla inblandade, men som ändå släpps fram för att tillfredsställas, trots att det går helt på tvärs mot barnets alla rättigheter och behov. Allt detta vet förövaren, åtminstone med en del av sitt medvetande.
Föräldrarna som bryter löftet om en vit jul och super sig redlösa ännu en gång gör något liknande: offrar barnets rätt och trygghet för sitt eget destruktiva men svårbemästrade behov. Jag likställer inte pedofili med alkoholism, men jag tror det finns likartade mekanismer hos en del av utövarna: vissa av dem vill faktiskt inte göra det de gör.
En skillnad är dock slående: Alkoholisten kan när som helst googla på ”alkoholism behandling” och hitta åtminstone någon ingång. Men vart vänder sig den som begår eller är rädd för att begå ett övergrepp mot barn? Jag prövar googlingsmetoden och hittar faktiskt några poster om behandling av unga förövare, vilket ju är utmärkt, men ingen av dem tycks vända sig till den potentiella förövaren själv. Och så hittar jag en artikel ur vårdförbundets tidning Vårdfokus: Fler förövare måste behandlas för att minska antalet sexövergrepp. Och hur når vi dit, undrar jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar