Hej, Eva!

I söndags kväll var Eva Dahlgren och hälsade på i Växjö. Du har hängt med genom livet inser jag. En plats på jorden, för stunderna då jag inte hittade ens det. Vill du? då jag ville ha någon att fråga just det. Jag klär av mig naken när jag dansade med honom som jag bara måste men inte borde dansa med, och inte något annat heller av allt det vi båda tänkte.

Guldlock sjöng jag på namngivningsfesten för en av Marias rödtottar. Och på min begravning vill jag höra När en vild röd ros slår ut doftar hela skogen. Högt, så den som vill gråta kan göra det fritt.

Det har aldrig varit frågan om någon idoldyrkan, inget större intresse för Eva Dahlgren som person. Du har gett mig vad jag har behövt i ett jämnt flöde från sena tonår och framåt. Nästan så jag har tagit dig lite för given. Och nu fick vi för oss att gå och se din monologföreställning.

Häftigaste upplevelsen är entrén. Just En plats på jorden. Den måste ju vara till mig! Höjden av anspråkslös hoppfullhet - bara en stilla okränkbar plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen. Och du låter ju precis som… Eva Dahlgren. Ser ut också. Det ser jag för jag sitter nära, på sjätte raden.

Från föreställningen tar jag med mig ensamheten i Ingen är som jag. Så mycket tillhörighet jag har haft gratis, och som gjort att känslan av ensamhet inte nått rötterna: min stora feta svenska släkt, att vara en heterokvinna kortare än 1,80 och dessutom spöklikt lik min mamma. Sa dom medan hon levde. Ibland undrar jag om folk som kände henne ser henne i mig utan att säga något. Gillar tanken.

En tillhörighet finns med – att vara en av de långa björklika västerbottniska kvinnorna. Den betraktelsen är allvarligt rolig. Och jag inser efter föreställningen att det är allvaret jag vill åt, ha mer av. Det finns så många som kan vara roliga, Eva, du också, men jag hade inte backat för 1,5 timme med bara ditt varmaste, djupaste allvar. Nästa gång, kanske?