Allvar

Om att ta sig själv på allvar talar Morgan Alling i sitt vinterprogram. Det kan man göra, eller måste man, kanske? Jo, om det ska bli nån ordning så tror jag det, att man måste.
Till exempel lämna Downton Abbey och övriga familjen åt sitt öde på övervåningen och sätta sig med datorn framför brasan. Skriva, fritt utan tanke på bloggen. Tänka på hur jag kan hjälpa mig själv att göra 2013 till ett riktigt bra år. Det är en uppgift att ta på allvar. Sen mediterar jag en stund och känner för första gången på länge hur jag flyter ut i helheten.
Dagen efter - idag - borde vi fara runt och festförbereda. Det gör vi också en del, men det går rätt trögt. När Mannen och jag står och rullar raw food-bollar tillsammans står det också och väger hur kvällen ska fortsätta: tjura i var sitt mentala hörne eller mötas. Det blir det senare. Jag går på honom en gång till. Tar honom på allvar kan man kanske säga. Och mig själv - om jag undrar finns det anledning att fråga.
"Vad tänker du?" Och så får jag veta. Att han tänker på sitt, det som jag inte är så inblandad i. Vad han tänker, vad han behöver. Jag drar fram en stol och lyssnar. Festen ordnar sig säkert. Nyårsgästerna får kanske lite torftigare fika än vi hade planerat, men det får det vara värt. Imorgon är det fest, idag blev det lite allvar. Jag vill inte vara utan någotdera.

Hej, Eva!

I söndags kväll var Eva Dahlgren och hälsade på i Växjö. Du har hängt med genom livet inser jag. En plats på jorden, för stunderna då jag inte hittade ens det. Vill du? då jag ville ha någon att fråga just det. Jag klär av mig naken när jag dansade med honom som jag bara måste men inte borde dansa med, och inte något annat heller av allt det vi båda tänkte.

Guldlock sjöng jag på namngivningsfesten för en av Marias rödtottar. Och på min begravning vill jag höra När en vild röd ros slår ut doftar hela skogen. Högt, så den som vill gråta kan göra det fritt.

Det har aldrig varit frågan om någon idoldyrkan, inget större intresse för Eva Dahlgren som person. Du har gett mig vad jag har behövt i ett jämnt flöde från sena tonår och framåt. Nästan så jag har tagit dig lite för given. Och nu fick vi för oss att gå och se din monologföreställning.

Häftigaste upplevelsen är entrén. Just En plats på jorden. Den måste ju vara till mig! Höjden av anspråkslös hoppfullhet - bara en stilla okränkbar plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen. Och du låter ju precis som… Eva Dahlgren. Ser ut också. Det ser jag för jag sitter nära, på sjätte raden.

Från föreställningen tar jag med mig ensamheten i Ingen är som jag. Så mycket tillhörighet jag har haft gratis, och som gjort att känslan av ensamhet inte nått rötterna: min stora feta svenska släkt, att vara en heterokvinna kortare än 1,80 och dessutom spöklikt lik min mamma. Sa dom medan hon levde. Ibland undrar jag om folk som kände henne ser henne i mig utan att säga något. Gillar tanken.

En tillhörighet finns med – att vara en av de långa björklika västerbottniska kvinnorna. Den betraktelsen är allvarligt rolig. Och jag inser efter föreställningen att det är allvaret jag vill åt, ha mer av. Det finns så många som kan vara roliga, Eva, du också, men jag hade inte backat för 1,5 timme med bara ditt varmaste, djupaste allvar. Nästa gång, kanske?