Ensam på hotell i vackra men hittills okända Münster. Checkade in efter några dagars jobbkurs med Europatema. Kursledaren var nog bara omtänksam när han gav mig sitt nummer om jag skulle vilja ha sällskap till middagen. Eller så var han som flera av männen på kursen, oförstående till hur jag kunde vilja vara kvar här alldeles ensam. ”Donta you missa your childrene?” undrade den unge italienaren.
Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.
Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.
Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.
1 kommentar:
Åh vad jag älskar sådana bubblor. Förstår precis hur du känner dig därnere!
Skicka en kommentar