Sitter på en barstol i hotellfoajén, knappar frenetiskt på tangentbordet i sista kontakten med cyberrymden för idag. Om en timme går mitt tåg och jag lämnar Münster, som bjudit på några dagars destillerad lisa för själen.
Promenaden i slottsparken till exempel. Vi snackar så medveten närvaro som jag kan uppbringa: Jag känner hur fötterna sträcker ut sig i de ljuvliga tevasandalerna, blåsan vid ena sandalremmen som hälsar från gårdagens salsaäventyr, benen som går alldeles av sig själva, den svala luften så annorlunda från gårdagens värme. Jag ser det vita anddunet som ligger på den tilltrampade jordstigen och jag undrar vad den lilla fjädern känner i sin medveten-närvaro-övning - är det kallt mot den fuktiga lerjorden eller känns det bara stabilt och tryggt?
Senare SMS:ar jag med mannen och konstaterar att en av de stora poängerna med att vara borta är att jag vet att jag har honom och barnen att komma hem till. Så mycket bättre blir det helt enkelt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar