Delad glädje = energi 2

På fredag är det Negativa Dagen på Facebook. Såhär lyder programförklaringen:

Är du trött på att höra om folks löprundor, gosiga bebisar/hundar/pojkvänner, fredagsmys i soffan med älsklingen och barhäng med bästa bästa vännerna? Då är denna dag något för dig. Vi tror, att tvärtemot vad vår motsats Positiva Dagen vill hävda, så är inte folks gnäll i statusrader det främsta problemet med facebook. Det främsta problemet är att vi blir så jäkla provocerade av våra vänners gulligullstatusar att vi snart överväger att gömma alla vänner som ens knystar om ett glas vin i soffan eller en kopp te framför brasan medan regnet öser ner utanför.

Ja, ja, jag fattar att det finns humor i detta, men samtidigt ligger det garanterat ett par nypor allvar bakom. Somliga provoceras av att höra om andras livstrivsel. Och det provocerar mig. Varför kan man inte glädjas och låta energin smitta av sig? Själv tycker jag det är en ynnest att få vara mednjutare på distans på den svettiga löprundan, med glaset vin i soffan eller koppen te framför brasan - oavsett om jag själv är på toppenhumör eller inte. Är jag själv låg kan en sådan statusrad snarare lyfta än sänka.

Självklart har vi alla rätt att må skit, rätt att gnälla av oss ibland (även på Facebook), men jag tror som Dalai Lama, det som är negativt är vi så bra på att älta ändå, så vi behöver inte anstränga oss för att lyfta fram det. Så, nej, jag tänker inte delta i Negativa dagen. Jag går på en högst välförtjänt semester, men eftersom jag ska ut och tälta och fortfarande inte har internet i mobilen kommer jag inte att kunna berätta om hur bra det känns på Facebook. Och tur är väl det, då behöver ju i alla fall ingen bli provocerad den här gången (det var säkert tillräckligt irriterande att jag njöt av varmt kvällsdopp och trädgårdspicknick idag)!

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Fånga dagen - innan någon annan gör det!

Carpe diem - fånga dagen - är ett vackert uttryck, men lite väl utnött för att ge mig några särskilt sköna vibbar när jag ser det upptryckt på en kylskåpsmagnet. Kanske skulle man kunna vrida till det och använda det i ett annat sammanhang än det vanliga? Att vidga tanken om medveten, njutningsfylld närvaro i nuet till en uppmaning att ta ansvar för sitt eget liv, ett ämne som jag envisas med att återvända till som den envetna flugan på ett sommarben som hamnat utanför täcket.

I en artikel ur en gammal PS! som jag hittar på röntgenavdelningen där jag sitter med min ledsna hälsena, läser jag en riktigt bra artikel om vår ytterst mänskliga men inte särskilt konstruktiva tendens att gnälla över smått och stort, oftast i mycket större utsträckning än vi själva är medvetna om och till skada för inte bara omgivningens öron utan även våra egna liv. Visst är det skönt (och nödvändigt!) att spy ur sig sitt elände emellanåt, men det är lätt att komma in i negg-gnäggiga onda spiraler. I stället för att inse att i ganska många fall kan vi faktiskt påverka vår situation genom att exempelvis säga nej, stå upp för oss själva och hitta positiva motvikter till det som får oss att gnälla.

Inte bara en utan flera gånger har jag upplevt hur mina allra mest hårdnackade stressgruppsdeltagare - de som sagt att de absolut inte kan förändra någonting i sin arbetssituation, allt är organisationens fel - plötsligt insett att det kan de visst det. En hel del kan man göra, faktiskt. Själv har jag gjort just det; jag har gått från sönderstressad till downshiftad, strategisk, livsbejakande, återhämtande och tillfreds. Nu fångar jag varje dag innan någon annan fångar den åt mig och det tänker jag fortsätta med. Häromdagen gav jag och min man varandra ett löfte som känns snudd på lika viktigt som bröllopslöftena: att aldrig nånsin mer jobba heltid samtidigt!