Ett ögonblick i sänder

Med ett nytt litet liv i familjen har jag stor nytta av att ha jobbat med att utveckla min medvetna närvaro (mindfulness) - på mer än ett sätt. För det första njuter jag hejdlöst av denna sista upplevelse av den magiska nyföddhetstiden. Jag snusar och snusar på det lilla ulliga huvudet och önskar att jag kunde spara den alldeles speciella doften i en burk. Jag förlorar mig i den intensiva, nyfikna blicken långa stunder. Jag vaggar, vyssar och dansar med den lilla grodkroppen i mina armar eller på min axel. Jag skjuter på samtal till Försäkringskassan och diskmaskinsurplockning för att i stället krypa upp i soffan med min sovande baby i famnen. Eftersom det är fjärde barnet vet jag ju så innerligt väl att underbart är alldeles för kort och den här gången tänker jag inte missa en enda dyrbar sekund av närvaro.

Jag har också nytta av mindfulnesstänkets inslag av acceptans. För även om livet med den nya familjemedlemmen större delen av tiden är alldeles allldeles underbart, kan ju även en mamma som fött barn i tre olika decennier bli lite matt i knävecken vid tanken på sådant som den långa räckan av framtida morgnars behov av välfungerande logistik och tajming, i synnerhet de dagar barnens far måste åka till jobbet tidigt och vi andra måste klara av det mesta på egen hand. Frukostar ska plockas fram och ätas, kläder (och ytterkläder) ska tas på, tänder ska borstas, blöjor ska bytas, babyn ska ammas - och så ska alla barn spännas fast i bilen som egentligen är för liten för vår nya stora familj och vi ska hinna till åttaåringens skola i tid. Men i stället för att börja hyperventilera försöker jag att bara acceptera stunden som den är och tänka på att klara av en dag i taget, och då går det faktiskt mycket bättre - i alla fall än så länge...