I övrigt var grundbudskapet från oss föräldrar till våra barn att om vi hade varit era fruar hade vi pratat skilsmässa nu. Inget tyder för närvarande på att våra döttrar kommer att ha just fruar, det var mer en referens till Grottbjörnens folk och andra urminnes kulturer där det var just fruarna som gjorde mest, löpande, hela tiden, medan männen gjorde sina jakträder eller åtta timmar på fabriken och sen tog igen sig. Nån som hört talas om dessa svunna epoker?
Det konkreta resultatet av förhandlingarna, som var påfallande ensidiga, det ska erkännas, blev några hållpunkter som ska följas upp veckovis på söndagkvällar. Däremellan ska vi vuxna försöka låta bli att tjata.
När jag håller på med sånt här anar jag alltid på ena sidan om mig järnföräldrarna, som aldrig skulle låta det gå såhär långt, på andra sidan dem som gör allt för sina barn och trivs med det, på den tredje de tålmodiga som vecka efter vecka lekt fram städning och gemensam matlagning så att barnen lär sig med ett leende, och så vidare. Så lätt att känna sig ogenerös, velig, hårdhjärtat – beroende på åt vilket håll man tittar.
Samtidigt, vart man än ser så verkar det ju bli folk av de flesta. Jag har skrivit tidigare om det här och om min vän som beskriver sig som supercurlad av sina föräldrar, men som blivit påfallande generös, empatisk och matlagningskunnig ändå. Och jag tänker på min farmor som kunde vara både kärv och sträng, men som också respekterade oss barnbarn som enskilda individer.
Kanske bär de allra flesta vägar någorlunda rätt, om man gör som man känner att man själv måste för sinnesfridens skull. Och kanske tar med några grundingredienser. Barn - och vi andra - behöver kärlek, stöd och en känsla av att veta vilka spelregler som gäller i olika miljöer. Barn ska inte behöva vara brickor i någon annans spel, ifrågasättas som individer eller utveckla superkänsliga tentakler för att kunna läsa av oberäkneliga och nyckfulla vuxna. Mycket kan man säga om just de här föräldrarna, men jag tror att barnen vet väldigt väl både att och var de har oss.
4 kommentarer:
Jag känner så väl igen dig i hur man genom listor mm ska få allt att bara rulla på hemma. Men så blir det helt plötsligt en så'n där hopplös dag när man med rätta tycker att man själv får dra ett alldeles för tungt lass och att barnen borde både se och förstå att här behövs en insats. Jag håller också med om att man INTE vill ha barn som blir superkänsliga och experter på att lyssna av hur omgivningen mår. Men jag tror ändå att det är bra att visa att man bara är en människa och inte en supermaskin. Man kan inte alltid vara perfekt!
Styrkekram.
Även om det inte är så kul under tiden - mitt i utbrottet - så tror jag att det är perfekt att inte vara perfekt, om du förstår hur jag menar...
Hej! Intressant diskussion, jag skrev en kommentar i min blogg. Jag är nog väldigt opedagogisk men jag förhandlar inte med mina barn. Jag bara ställer krav och ger inget tillbaka. Precis som de gör. Precis som vem som helst som man lever med. Jag tackar inte min man för att han diskar eller lagar frukost, så varför ska barnen belönas, tackas, förhandlas, diskuteras och daltas med? De ska väl bara göra saker ändå i hemmet, tycker jag, annars blir det ju orättvist om bara vi vuxna ska slita och släpa. Tycker inte att det behöver förklaras eller motiveras för barnen. Det är väl självklart. Är jag för sträng?? Jag vill inte känna mig utnyttjad och jag säger ofta saker som: jag jobbar inte här! Alla i huset är jämställda och likvärdiga tycker jag. Barnen har inte en special position liksom...
Kruxet är väl när det tar ett tag för en att inse vilken väg man har givit sig in på, att man redan har givit barnen den där särskilda positionen, som från början är rotad i ens ursprung, därefter handlade om att de inte kunde göra så mycket nytta, och sen om att man själv inte alltid har tålamod att låta dem göra saker som man fixar snabbare och bättre själv...
Men jag känner inte igen mig i "Jag bara ställer krav och ger inget tillbaka. Precis som de gör. Precis som vem som helst som man lever med." Kanske beror det på temperament och personlighet. Jag förhandlar hela tiden med min man, och han skulle inte bli långvarig i min närhet om han bara ställde krav, utan att de kunde förhandlas.
Vi tackar ofta varann för att en av oss gjort något som underlättar livet för den andre, något som man uppskattar att slippa göra själv eller något lite extra omtänksamt. Det vill jag göra med barnen också för så vill jag själv bli bemött.
Jag tror inte att jag når dit jag vill i det här läget genom att ställa krav utan att förklara varför jag plötsligt begär något annat än jag gjort tidigare. I min värld behöver förhandla och diskutera inte ha nånting alls med daltande att göra.
Skicka en kommentar