Till min son - den vidunderliga kärlekens historia

Då och då ber min åttaåring att jag ska nypa henne i armen för att hon ska veta om det verkligen är sant att hon har fått en lillebror. Till sina föräldrar säger hon: "Mamma och pappa, jag älskar er för att ni födde Adam!". Och jag är lika förundrad som hon: Tänk att jag för fjärde gången får uppleva det magiska med ett nytt litet barn och tänk att jag - som varit flickmamma i nästan tjugo år - har fått en son. Sista pusselbiten är lagd.

Älskade, fantastiska Adam, den totala sanslösa förälskelsen drabbade mig där i sjukhussängen för snart sex veckor sedan. Jag vet att moderskärlek kommer till de flesta förr eller senare, men också att det för många dröjer länge eller är blandat med mycket smärta. Därför är jag så oändligt tacksam över att - liksom med dina systrar - få uppleva omedelbar och oblandad kärlek från första stund.

Jag tar in dig med mina sinnen - ser på din perfekta lilla kropp, luktar på ditt ulliga huvud, känner din mjuka hud under mina fingrar, lyssnar på dina olika ljud och försöker tolka dem. Saknaden när vi är ifrån varandra känns i hela kroppen och gör nästan ont.

Mycket kan hända framöver, och nog kommer vi att ha våra mindre roliga stunder. Jag kommer att sucka, gråta, gnälla, skälla, men en sak kan jag lova: att älska dig lika intensivt när du har fjunig överläpp och storlek 45 i skor. Så lik som alla säger att du är din far så får du säkert stora fötter, även om de just nu ryms i min handflata.