Sant kan det mycket väl vara. Frågan är bara vad det gör för nytta i karriären eller livet att tänka så: Alla kan inte älska alla. Är det en bra utgångspunkt för möten med människorna runt omkring sig? Människorna man ska samverka med, påverka, leda eller ledas av. Beter man sig klokare om man kalkylerar med risken att inte kunna nå fram till varandra? Om man hamnar på skilda sidor om en sakfråga med någon, exakt vad vinner man på att då också anta att man inte kan ha en fungerande relation till varann? Är inte den utgångspunkten tvärtemot alla rön om positiva målbilder och deras väldiga potential?
Visst, jag kan göra välvilliga tolkningar av rådet: Ta det inte på ditt ansvar att harmoni ska råda överallt. Alla kan inte tycka likadant, och ibland måste du agera tvärtemot vad många i din omvärld vill. Ta ingen skit, som Grynet sa. Men vad har det egentligen med älska att göra? Eller uppskatta, respektera, behandla som folk, som man kanske hellre uttrycker sig när det gäller arbetslivet.
Jag har alltid känt mig illa till mods när jag hört den där sentensen. Tänkt att jag nog är vek och mesig som inte ställer mig i givakt för den. Men jag tror jag slutar med det. Jag har så många exempel på när framgången har funnits just i antagandet att jag kan hitta en kanal in till någon som verkar vara min motståndare.
I Jusek-tidningen läser jag om en bok som heter Rädsla eller kärlek? Ditt vägval! av Jackie Bergman. Vet inte om jag kan rekommendera den eftersom kortrecensionen är minst sagt ljum. Boken anses flummig, men en gång dubbad till ”seriös flummare” som jag är, borde jag kanske kolla in den? Hittar så länge en artikel på nätet. Teorin känns värd att pröva: Kärlek och rädsla är varandras motsatser. Vad händer då om man bestämmer sig att kärleken nog inte är något att lita på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar