Små jobbjävlar

Kanske är det okej att jobbet känns absorberande en period, att hemmalivet på vardagarna handlar mest om att sköta ruljangsen och försöka häva förkylningar innan de bryter ut. Det är iallafall bättre att låta det vara okej fram tills dess att det verkligen inte känns okej längre, än att känna mig stressad av det innan det ens stressar mig på riktigt.

Just nu engagerar jobbet på bästa möjliga sätt, genom att handla om sånt som jag gillar och tycker är viktigt och där jag tycker att jag kan bidra. Det är inte bara fullspäckat. Om jag då någon gång börjar filosofera om jobbet när jag vaknar till på natten så må det väl vara hänt. Jag grubblar inte i alla fall. Jag tycker att jag har min relation till jobbet under så sträng bevakning att jag kan våga släppa nån liten mental jobbjävel över tankebron.