onsdag 17 februari 2010

Jag facebookar - alltså finns jag till!

I media möter vi ofta en negativ bild av de sociala medier som blivit en så självklar del av många människors vardag på 2000-talet. Det talas om att vi ersätter verklig mänsklig kontakt med timme efter timme vid datorn eller att de bilder vi lägger ut på våra barn kapas och används för tvivelaktiga syften. Jag hör också de få vänner (och min egen man) som (åtminstone hittills) hållit sig utanför sucka över vårt nya beteende med kommentarer som "hur intressant kan det vara att veta vad X ätit till frukost?". Och visst förstår jag att världen på ”Fejan” kan te sig underlig för den som inte bosatt sig där.

I näst sista numret av tidningen PS! (nr 1/10) diskuteras stress och självbildsproblem i uttalanden som ”På Facebook och i andra forum finns ett jäktande efter att vara sedd”, ”Antalet vänner, statusuppdateringar och inlägg kan ses som ett mått på din popularitet” och att ”många snarare använder Internet för skvallrigt jagande av status än för ett socialt utbyte av tankar och åsikter”. Författaren ställer sig också frågan: ”Visst har det alltid varit kul att se på kompisars semesterbilder, men varför ger vi oss nu också med liv och lust in i fotoalbum, diskussioner och ibland regelrätt snokande hos avlägsna bekanta”.

Artikeln visar dock också på positiva sidor, och här känner jag igen mig betydligt mer än i allt det negativa. Bloggandet har både Sara och jag förklarat vårt kärleksfulla förhållande till i tidigare inlägg. Här kommer nu också min lilla hyllning till Facebook. Tack för att du exempelvis…

… ger mig möjlighet att återknyta kontakten med personer som jag tappat bort i livets alla vindlingar
… har gett mig en betydligt närmare relation till personer som jag säkert aldrig skulle ha kommit så nära annars
… ger mig och mina vänner möjlighet att ge varandra såväl kärleksfull stöttning och sympati när livet känns motigt, som att dela varandras glädje när det går lätt
… gör att jag faktiskt träffar mina vänner betydligt mer IRL (in real life) än tidigare, just för att det är så enkelt att ta kontakt på det här sättet
… har gjort min gamla dröm om en bokcirkel möjlig (yes, det var här det hände!)
… ger mig tips på intressanta händelser, ny musik, roliga videoklipp och spännande tankeföda genom en och annan finurlig, filosofisk statusuppdatering
… hjälper mig att sammanfatta mina dagar, på samma sätt som jag gör i min måbra-bok – där jag ofta omvandlar och utvidgar dagens statusuppdatering till pappersform

Det är mycket möjligt att jag (och många med mig) tröttnar vad det lider, men än så länge – och kanske i synnerhet nu när jag är föräldraledig och därmed lite mer bortkopplad från övriga världen än annars – erbjuder Facebook ett mycket behagligt fikarum med goda vänner och bekanta, där jag själv helt och hållet kan bestämma hur mycket jag vill ta del av och bidra till diskussion och skvaller. Att jag blivit beroende illustreras väl av min femårings kommentar i höstas: "Eller hur är Facebook viktigt för dig, mamma?".

Inga kommentarer: