Som bordskavaljer hade jag en annan före detta akademianställd och vi kom att prata om ifall vi längtade tillbaka. Nej, egentligen inte, var vi överens om. Olika omständigheter har fört oss ifrån akademin, men ett och samma skäl kom upp som huvudanledning till att vi inte längtar tillbaka: det klimat som emellanåt får fäste i både perifera och centrala skrymslen av akademin.
Jag har aldrig fattat varför man ska hålla på och ”tåla” det ena och det andra på jobbet. Varför vara rå men hjärtlig när man kan vara bara hjärtlig? Det är väl ändå det som ger mest utrymme för både skämt och allvar? Och vad förlorar man på att försöka förstå någon annan, när man dessutom alltid vinner personens uppskattning på köpet?
Ingen av oss två där vid bankettbordet såg på oss själva som Guds gåva till akademin, men inte var vi väl heller något som katten släpat in - och sedan ut ett antal år senare? Om vi nu inte är det där dödköttet som konkurrens och tuffa tag ska rensa bort, är det då något annat som förenar oss som lämnat? Svårt att veta. Samtidigt har jag några av mina bästa vänner kvar där och tycker att jag har otroligt mycket gemensamt med dem.
Kanske handlar det om att hitta rätt mikroklimat, ha rätt arbetsuppgifter och sitt eget förhållningssätt till de mindre smickrande dragen i denna mångfacetterade miljö. Kunna bita ihop lite oftare än man bryter ihop tror jag också är en fördel. Att gå på Linnéuniversitetets invigning var som att besöka ett exotiskt land eller återse ett ex i sin bästa dager. Jag uppskattar verkligen det jag möter men blir inte mindre övertygad om att jag hör hemma någon annanstans.
Trots allt: En sak kan akademin – inte minst Sveriges yngsta universitet – och det är att ställa till med fest. En får tacka för senast!
4 kommentarer:
Ja, vad kan jag säga. Jag förstår precis hur du känner angående akademin... Jag jobbar ju där själv och vet hur det är och kan vara. Min strategi just nu är att hitta ett förhållningssätt och ett mikroklimat (precis som du nämner) där jag kan fungera.
Förresten - stort grattis till tillökningen!
Nu måste jag ta mig i kragen och lämna en kommentar på er fantastiska blogg. Jag vet inte säkert hur jag hittade hit, men jag tror det var via en vän på Facebook som länkade något.
Hur som helst, jag läser här då och då och vill bara säga tack för era kloka, tänkvärda och inspirerande inlägg. Ni lyckas alltsomoftast ge mig nya perspektiv på frågor jag tänker mycket på, och sätter inte sällan ord på sådant som jag själv har känt och tänkt för mig själv men inte riktigt lyckas formulera.
Tack för det! Hoppas det är OK att ni hamnar på min bloggroll.
(Jag jobbade för övrigt själv på akademin för länge, länge, länge sen. Tror faktiskt vi har jobbat där samtidigt. Numera följer jag, ibland förundrad och ibland fascinerad, utvecklingen på distans via rapporter från vännen C.)
Tack för era fina kommentarer! Och jag tar gladeligen emot tillökningsgrattiset även om det är Marias bäbis:-) Jag tycker nog att han är lite min också.
Visst är det bedrövligt och slöseri med energi att folk ska behöva hitta förhållningssätt och försvarsmekanismer för att vistas och arbeta i en viss miljö? Det kan göra mig bedrövad ibland, men nån gång blir det kanske bättre. Tills dess stannar jag på annat håll, och peppar goda krafter, som Maria, efter bästa förmåga.
Jag instämmer med Sara och tackar och bugar. Just nu är det ju Sara som står för det mesta av aktiviteten här - svårt att hinna få ihop något när det blir så korta stunder vid datorn (då det dessutom är mail som ska svaras på och en del annat att fixa), och ofta med baby på armen, vilket innebär pekfingervals, ofta med vänsterarmen.
Och Sara, Adam är definitivt lite din också! :)
Skicka en kommentar