Som bordskavaljer hade jag en annan före detta akademianställd och vi kom att prata om ifall vi längtade tillbaka. Nej, egentligen inte, var vi överens om. Olika omständigheter har fört oss ifrån akademin, men ett och samma skäl kom upp som huvudanledning till att vi inte längtar tillbaka: det klimat som emellanåt får fäste i både perifera och centrala skrymslen av akademin.
Jag har aldrig fattat varför man ska hålla på och ”tåla” det ena och det andra på jobbet. Varför vara rå men hjärtlig när man kan vara bara hjärtlig? Det är väl ändå det som ger mest utrymme för både skämt och allvar? Och vad förlorar man på att försöka förstå någon annan, när man dessutom alltid vinner personens uppskattning på köpet?
Ingen av oss två där vid bankettbordet såg på oss själva som Guds gåva till akademin, men inte var vi väl heller något som katten släpat in - och sedan ut ett antal år senare? Om vi nu inte är det där dödköttet som konkurrens och tuffa tag ska rensa bort, är det då något annat som förenar oss som lämnat? Svårt att veta. Samtidigt har jag några av mina bästa vänner kvar där och tycker att jag har otroligt mycket gemensamt med dem.
Kanske handlar det om att hitta rätt mikroklimat, ha rätt arbetsuppgifter och sitt eget förhållningssätt till de mindre smickrande dragen i denna mångfacetterade miljö. Kunna bita ihop lite oftare än man bryter ihop tror jag också är en fördel. Att gå på Linnéuniversitetets invigning var som att besöka ett exotiskt land eller återse ett ex i sin bästa dager. Jag uppskattar verkligen det jag möter men blir inte mindre övertygad om att jag hör hemma någon annanstans.
Trots allt: En sak kan akademin – inte minst Sveriges yngsta universitet – och det är att ställa till med fest. En får tacka för senast!
