Komma ut... ur kontorsmodulen

Ska jag berätta en hemlis? Kom lite närmare så ingen hör. Så. Vet du vad: På mitt jobb händer det att det finns lugnare stunder efter intensiva perioder. Tid för återhämtning och lite lägre tempo.

Det här är något jag är tacksam över, lika tacksam som över att känna mig behövd, effektiv och smart när det hettar till. Det är så här alla säger att det bör vara. Jag verkar kunna vara till nytta utan att slita ut mig, jag har den relation till jobbet som många säger att de vill ha. Varför känns det då som att jag erkänner det här istället för att skryta med det?

Små jobbjävlar

Kanske är det okej att jobbet känns absorberande en period, att hemmalivet på vardagarna handlar mest om att sköta ruljangsen och försöka häva förkylningar innan de bryter ut. Det är iallafall bättre att låta det vara okej fram tills dess att det verkligen inte känns okej längre, än att känna mig stressad av det innan det ens stressar mig på riktigt.

Just nu engagerar jobbet på bästa möjliga sätt, genom att handla om sånt som jag gillar och tycker är viktigt och där jag tycker att jag kan bidra. Det är inte bara fullspäckat. Om jag då någon gång börjar filosofera om jobbet när jag vaknar till på natten så må det väl vara hänt. Jag grubblar inte i alla fall. Jag tycker att jag har min relation till jobbet under så sträng bevakning att jag kan våga släppa nån liten mental jobbjävel över tankebron.

Acceptera eller förändra?

Jag har just tittat på Henrik Schyfferts enmansföreställning "The 90s - ett försvarstal". Schyffert konstaterar att detta att bli vuxen innebär att medvetet göra val och sedan ta konsekvenserna. Mycket i livet handlar om att göra valet att acceptera eller försöka förändra. Jag tycker att balansen mellan dessa båda motpoler beskrivs så bra i inledningen till den välkända bönen om sinnesro:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag har bloggat om acceptans som en viktig komponent i träningen att vara mer medvetet närvarande tidigare. Det blir exempelvis alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att inte hänga upp mig, gräva ner mig, slå huvudet i väggen och gräma mig över sådant som jag faktiskt inte kan göra något åt. I helgen blev detta aktualiserat för mig då jag lyckades åstadkomma en ganska ordentlig buckla på bilen och genast såg för mig hur semesterkassan reducerades till några skramliga mynt på botten av en plåtburk. Men här är ju ett typexempel på något som jag inte kan göra något åt (och som dessutom, med Karlsson på takets ord är "en världslig sak"). Ingenting blir bättre av att jag grottar ner mig över detta, alltså.

Samtidigt har det också blivit väldigt uppenbart att jag har ansvar för att förändra mitt liv i den riktning som jag tror på. Just nu handlar mitt förändringsarbete huvudsakligen om att hitta en ny arbetssituation. Exakt hur den ska se ut vet jag inte, men idéspinneriet har börjat gå på högvarv och sakta börjar något ta form. I mitt embryo till vision har jag ritat upp ett paraply som välver sig över en rad små ulliga moln. I molnen återfinns ord som "skrivande" och "lärande", alltså sådant jag redan ägnar mig åt, men även "personlig utveckling", "avslappning", "mat" och "ekologiskt tänk". I min vision seglar jag med paraplyet ungefär som Mary Poppins och landar några år framåt i en arbetssituation med mer balans och mer mening - ett liv där jag kan både arbeta och leva mer i enlighet med mina ideal.