Livstids julkalender: Tro, hopp och kärlek...

... den nötta gamla treenigheten som säkert hälften av oss tjejer som växte upp på sjuttio- och åttiotalet hade en berlock med i ett halsband eller armband. Gulligt, tänkte jag väl då, men funderade aldrig närmare på vad orden egentligen står för.

Tills i söndags, när jag och min sexåring lärde oss Byssan Lull på riktigt, inte bara de där två mest kända verserna som jag har kunnat i eviga tider, utan alla fyra, även den om sjökistan som har trenne figurer: "Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp, den tredje är kärleken den röda", sjunger han, Evert, min gamla och nu även barnens nya idol. Vi filosoferar lite kring orden och plötsligt utbrister sexåringen, där vi sakta vandrar hand i hand i duggregnet på kyrkogården för att tända ett ljus vid hennes morfars grav till första advent: "Om man har dom i sitt liv, då är man nog lycklig!"

Ja, lilla L, jag tror att du är inne på något viktigt där. Vi behöver någonting att tro på, och det behöver inte vara en gud, men något som ger trygghet, lugn och värme när det blåser omkring oss. Kopplat till tron behöver vi hopp, om att det småningom blir lättare att andas när den mentala luften känns tung, eller om att det ska kännas precis lika bra i morgon som det gör idag. Och så kärleken den röda, den som vi alldeles för ofta tar för given när vi har den. Varje dag måste jag påminna mig om att inte göra det!