Livstids julkalender: In i dimman - ett sorgesamt inlägg

Vi får ibland kommentarer om att vi förmedlar livsglädje och sprider energi här på Livstid, vilket vi förstås är mycket glada för. Det här inlägget är inte av den typen. Det är en sorgebetraktelse som jag behöver få skriva ur mig, och som kanske möjligen kan hjälpa någon annan i samma situation att känna sig lite mindre ensam. Jag brukar poängtera Dalai Lamas budskap om att fokusera på det positiva i livet, eftersom vi är så duktiga på att älta det negativa ändå, att vi inte behöver anstränga oss för att komma ihåg det. Samtidigt inser jag att vi också måste tillåta oss att vistas i skugglandet, att känna hela känslospektrat, att få plocka fram sorg, saknad, skuld, skam och vrida och vända på dem en stund.

Kanske inlägget kom till mig just nu för att jag för ovanlighetens skull är riktigt låg. Först teknikstrul 2.0 (när en sak går sönder hos oss följer ofta tre-fyra-fem andra prylar med - ett tecken på andlig utveckling, brukar jag få höra då...), sen Lars Norén-lördagen och så slog ju den stora influensan till med sin stora slägga. Feber, huvudvärk, krypningar i kroppen och en hejdundrandes hosta hos mig och döttrarna, medan husets manliga invånare gudskelov än så länge står på benen. Kära flow, vart tog du vägen?

Nåväl, en liten bloggstund måste jag försöka få till under täcket, annars blir jag galen av tristess. Och det jag vill berätta om är min mammas demens. För ungefär ett och ett halvt år sedan våndades jag över om jag kunde blogga om vad jag tänkte kring min mammas sjukdom utan att kränka hennes person, och kom - stärkt av kommentarer från er läsare - fram till att det nog var OK så länge det handlade om mina känslor och tankar och inte så mycket om mamma själv. Samtidigt är det väldigt svårt att dra gränser och jag har därför i hög grad avstått. Men nu har jag vid flera tillfällen läst och lyssnat till personer (exempelvis Hans Rosenfeldt i Vinter i P1) som har berättat om närståendes demens, och jag har aldrig upplevt det som kränkande gentemot den berörda. Däremot har det gett mig mycket att få ta del av deras berättelser och tankar, eftersom jag ofta känt mig väldigt ensam, inte minst som detta drabbat mig i en ålder då det inte är så vanligt att ha problem med gamla sjuka föräldrar.

Idag känns det nästan absurt att tänka sig att för bara två år sedan bodde min mamma fortfarande ensam i sin lägenhet och klarade sig själv, sånär som på lite hjälp från hemtjänsten med mediciner och från mig och min man med ekonomi och glödlampsbyten. De första tecknen hade vi upptäckt ett halvår tidigare, men det rörde sig fortfarande mest om en tilltagande glömska och enstaka tillfällen då det blivit riktigt tokigt. Sedan gick det fort, hemtjänstinsatserna skruvades upp gång på gång under ett drygt halvårs tid och till slut fungerade det inte att bo hemma längre. Mamma flyttade till ett äldreboende och sedan dess har förloppet gått ännu fortare. När jag var där för att hämta hem henne till kalas på min 43:e födelsedag för en månad sedan kände hon för första gången inte igen mig när jag kom. Idag för jag betydligt mer konstruktiva dialoger med min snart tvåårige son (vars ordförråd fortfarande är mycket knapphändigt) än med min egen mamma.

Att bevittna den gradvisa nedmonteringen av en nära anhörigs hjärna och med den tillhörande funktioner är en fasansfull process, som väcker känslor av olika slag, men alla av negativ karaktär. Den tyngsta är nog skulden - självklart den ständiga skulden över att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att inte hälsa på tillräckligt ofta, och så skulden över ilskan för att så stor del av min sista hett efterlängtade föräldraledighet gick åt till allt möjligt praktiskt kring mamma: möten med hemtjänsten, hjälp med än det ena, än det andra, och så till slut flytten - som nästan drev mig in i väggen eftersom den sammanföll med en period då lillebror (och därmed jag som fortfarande ammade) sov uruselt på nätterna.

En annan känsla som emellanåt dyker upp ovan vattenytan är rädslan att en dag själv drabbas av sjukdomen, eftersom det finns en ärftlighetsproblematik inblandad (mammas bror råkade ut för samma sak). Tanken på att mina barn en dag ska känna att jag är en enda tung skuldbörda över deras axlar kan göra mig fullkomligt förtvivlad och skräckslagen. Och så sorgen över den förlorade mamman. Som någon beskrev det; en dement förälder förlorar man två gånger, först när han eller hon går in i sjukdomen, sedan när föräldern dör på riktigt.

En liten ljuspunkt ser jag ändå i mörkret. Tack och lov, lilla mamma, att vi litade på vår inre kompass och valde det boende vi gjorde, där vi vet att du har det så bra du kan, där vi alltid möts av vänlig, lugn, tålmodig, omhändertagande och respektfull personal - något som senaste tidens mediarapportering och min äldsta dotters upplevelser som sommarvikarie på ett äldreboende visar inte är någon självklarhet. Under ett samtal med personalen i förra veckan tog jag tillfället i akt och berättade för dem hur bra de är - och det märktes att de inte var vana att få beröm. Där ser man hur lätt det är att ta saker för givna. Tack än en gång för att ni finns! Och tack till dig som orkade läsa!