Livstids julkalender: Lars Norén och Tomas Ledin på besök i adventsmyset

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag såg framför mig (och gjorde förtida uttag på glädjekontot inför) en helt ograverad helg. Inga inplanerade gäster, inte bortbjudna någonstans, inga måsten. Bara en småputtrigt stillsam liten helg med fönsterputsning med flickorna på agendan (när vi väl kommer till skott brukar vi alla tre tycka att det är rättså kul) och mycket Harry Potter-lyssnande (fjärde ljudboken har 22 skivor...). Kanske skulle vi också orka baka klart den där kvarvarande klutten med pepparkaksdeg; lillebror hade bitit hål i syskonens fina bokstavshjärtan till den yngstas fd dagisfröken respektive den äldstas pojkvän, så här behövde bakas lite nytt.

Och så gick det sådär kapitalt åt skogen redan under lördagsförmiddagen. Grälar gör vi ofta i den här familjen (och kramas lika mycket) - det är nästan oundvikligt när fem personer med starka viljor bor tillsammans - men den här lördagen blev en sån där när barn grät så att de tappade andan och mammor sprang och smällde igen dörrar (och grät en skvätt också) - en kaosfamilj när den är som bäst, och Lars Norén skulle ha gnuggat händerna. Lillebror kryddade det hela med att konstant tjoa så högt att det var helt omöjligt att lyssna på Harry P och alla andra fick ont i huvudet, samt i övrigt ägna sin tid åt att sno våra mobiltelefoner, banka på våra datorer, klättra in i kylskåpet, komma gående med köksknivar - och diverse andra trevliga aktiviteter som är just vad man behöver för att få till den där riktiga adventsstämningen.

Framåt seneftermiddagen hade vi lugnat ner oss så pass att vi kunde prata med varandra igen (riktigt konstruktivt dessutom, som så ofta efter sådana här urladdningar) och till kvällsmaten hade vi fått tillbaka lite adventskänsla och fick en ganska mysig kväll med hemlagad pizza till Bolibompa och Så mycket bättre. Nu fick mamman i stället gråta en skvätt till Tomas Ledins tolkning av Mikael Wiehes sång Den jag kunde va, den som han skrev sedan han fått veta att bästa vännen Björn Afzelius led av en obotlig sjukdom och skulle komma att dö inom kort. Aldrig hade jag väl trott att Ledin skulle kunna få mig att gråta, men man lär så länge man tittar på TV.

"Som broar över djupen

som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra"

Under söndagen höll herr Norén sig borta, men i stället för att putsa klart de där fönstren fick frun i huset snällt ligga i sängen med en totalt viljelös kropp - kanske var det den psykiska utmattningen från lördagen som tog ut sin rätt? Inte för att det gör så värst mycket. Har vi kunnat klara oss i två år med fönster så fluglortiga att man knappt ser genom dem (så blir det när man bor granne med en bondgård), så ska vi väl klara oss ett par dagar till. Och ibland är det nästan lite skönt att bli sådär utslagen att man inser att man inte har något val (ovalfrihet, har jag kallat det); det inte är någon idé att försöka göra något vettigare än att krypa ner under duntäcket och dåsa bort till längdskidsrapporteringen på TV:n...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå till slut. Vill passa på att tipsa om min absoluta favoritblogg, Fantastiskt Kaos, som får alla oss andra kaosfamiljer att känna oss lite mindre ensamma. Läs den!