Jag och Humlan går en onödigt lång promenad i pissigt decemberväder. Sånt väder är liksom värre just i december, en månad som man vet kan så mycket bättre. Men vi är vid gott mod. Jag berättar om att jag försöker odla och fånga mina dagdrömmar, inspirerad av boken Drömliv. Där i den fria fantasin finns kanske koordinaterna som talar om vartåt den inre kompassen faktiskt pekar efter senaste justeringen. Jag använder kanse inte just de orden, uttrycker mig lite mer 10-åringstillvänt. ”Vad drömmer du om att du vill göra?” frågar jag sedan. ”Inte så mycket. Det är som att du simmar i havet och jag i en liten sjö.” svarar Humlan och verkar helt nöjd med det, att inte ha så många valmöjligheter att fundera över just nu. Och jag är helt nöjd med att vara en mamma som ger barnen intrycket att det finns massor att välja på, även när man är himmmla gammal.
En stund senare är vi åter vid det där med valmöjligheter. ”På rasterna i skolan är jag nog som mest i nuet. Jag tänker nu är det rast, vad vill jag göra nu? Så är det inte alltid hemma.” Begränsningar som möjligheter. Det har vi skrivit om tidigare. Sådär 30 år äldre än Humlan är när hon ser dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar