Livstids julkalender: Att ta hjälp av magen

Det här med intuition tycker jag är intressant. Att våga lita på en känsla som inte är tydligt förankrad i förnuftet, utan mest finns där i magen. Att faktiskt våga göra något sånt där spontant (och som inte handlar om okontrollerad och kanske sårande impulsivitet). Att också våga lita på att något som inte känns bra därnere i magtrakten faktiskt är något som jag ska undvika. Och här blir det svårt, väldigt svårt. För ibland kan ju den där läbbiga magkänslan faktiskt bara handlar om ren och skär ogrundad rädsla för något nytt och okänt. Om detta kan man läsa mycket i Karin Nordlanders och Kajsa Ingemarssons bok Drömliv, som har betytt mycket för mig.

Igår tog jag magen till hjälp för ett beslut att säga nej till ett erbjudande. Många jag mött sedan jag hoppade från min trampolin och blev min egen har varnat mig för att det är lätt att man som ny i den här svängen tackar ja till allt av rädsla för att inte få in tillräckligt många uppdrag och därmed inte tjäna tillräckligt med pengar. Hittills har jag inte behövt säga nej, eftersom allt jag har blivit tillfrågad har känts bra och självklart att tacka ja till. Så igår hände det för första gången och då visade det sig vara mycket lättare än jag hade föreställt mig. Visst hade jag behövt pengarna, tyckte förnuftet, men uppdraget liknade alldeles för mycket just den typ av sysslor som jag faktiskt sagt upp mig för att slippa. Tack magen för att du hjälpte mig att säga nej!

Tack också kära mage för att du sa till mig där mitt i den gamla stentrappan till skolan där jag varit och föreläst att "Hit ska du flytta dina barn!". Det har jag inte ångrat en sekund. Tack för att du fick mig att trots olyckskorparna och - samma dag som jag fått skattebeskedet från helvetet och insett hur lite det blir kvar av pengarna jag tjänar nu när jag själv måste ordna med mitt sociala skyddsnät - våga säga upp mig från den där statusfyllda fasta tjänsten! Och, inte minst, TACK för att du envisades med att vi faktiskt skulle skaffa ett barn till, trots att vi egentligen hade fullt upp med de andra tre, våra jobb och vårt konstanta renoveringsprojekt, och dessutom just hade bytt den jättestora bilen mot en betydligt mindre! För hur hade livet varit utan vår älskade underbara lille pratkvarn Adam?

Tänk om det jag hittar är det jag söker

Jag hittar små skatter dessa dagar. Inga Stora Svar utan små fragment som jag vet har eller kommer att få betydelse, även om jag inte än vet hur. Häromdagen tänkte mitt huvud: ”Det viktiga är inte vad jag jobbar med utan vem jag är.” Det är ju bra nära en självklarhet, men jag ser det mer som ett budskap om vilket fokus jag ska ha den kommande tiden, efter att ha rotat runt rätt grundligt i mina yrkesmöjligheter. Men hur, på vilket sätt, med vilket mål jag ska lära mig mer om vem jag är, det vet jag inte alls.

Inspiration kommer från många håll: I filmreklamen på hyr-DVD:n talar Nelson Mandela direkt till mig: ”I am the master of my soul.” De orden får åka ner i min lilla skattlåda som jag har gjort i slöjden. Nelsons uppdykande – tillsammans med en hel del ur boken Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander – vill kanske uppmana mig att hia mig lite, inte ha så bråttom, inte hasta vidare så, inte bli rastlös intill ilskans gräns. Tänk då och då på Nelson Mandela, Sara.

Och så kommer Bang, journalisten och krigskorren Barbro Alving. Hon stegar resolut ut ur boksidorna i Beata Arnborgs biografi Krig, kvinnor och gud. ”Det har starkare än någonsin gått upp för mig att det inte räcker att ha fått en hjärna och ett hjärta, det vill till att göra någonting snyggt av och med dem.” Barbro är ung och söker enligt Beata Arnborg svar på Vilhelm Ekelunds förpliktigande ”Det är din dag du sätter in i tiden, märket av din dag.” Något viktigt finns det där.

Det gör det också i Charlotte Rudenstams på alla sätt generösa julkalender Vägen till ja från hennes blogg Ingen skam i kroppen (första avsnittet finns här). Som ett korrespondensuppdrag i den egna själen med omgivningar. Spännande, berörande och mycket modigt.

Livstids julkalender: Rädd? Skriv en lista!

Dagens ord ur min bibel just nu, Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander:
”I rädslan bor vårt allra största hinder när vi skapar vårt drömliv. Rädsla är i själva verket motsatsen till lycka.”

En användbar fråga att ställa sig, inte minst i en pressad situation, är: ”Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?” Ett ryggmärgssvar kan vara: ”Rädd? Jag är väl inte rädd.” Men rädsla i utspädd form stavas oro, och hur ofta bär vi inte runt på den? Jag gör det i alla fall mest hela tiden. Och jag ser släktlinjen, från min i övrigt så robusta farmor, via min tänkande far, till mig – så mycket onödig oro vi har ägnat oss åt. Jag lever ett liv med dagar fyllda av små praktiska saker att pysa ut oron på. Med tilltagande ålder blir de bestyren ofta färre och oron tycks flytta över till nattimmarna. Där blir den som så mycket annat så dags mer svårfångad och ibland helt oproportionerlig. Malande oro vill jag inte ägna min nattetid åt när jag börjar kräva mindre sömn. Så jag tror jag ska börja arbeta med mina små och stora rädslor. Men hur?

Älskade lista kan kanske vara ett hjälpmedel? Två nya listrubriker anmäler sig:

Vad skulle jag göra om jag visste helt säkert att jag skulle lyckas?
Det vill säga om jag inte ägde vår största gemensamma oro/rädsla – den att misslyckas, inte nå fram, göra en satsning som inte går hem.

Vilka rädslor är levande i mitt liv just nu?
En kommer jag på direkt. Inte så kraftfull men ack så frekvent: Jag är rädd att inte hinna! Hinna i tid till möten där andra väntar mig, hinna göra det jag tycker måste till i hemmet, hinna klaga på trasiga prylar innan garantin går ut, hinna blogga innan den 17 december tar slut… Jag har inte tänkt på det tidigare, att stress är oro, och att oro är rädsla. Rädsla för att inte lyckas eller att inte hinna, eller vanligen båda delar i kombination. Det får bli mindre av det framöver.

Livstids julkalender: Vad simmar du i?

Jag och Humlan går en onödigt lång promenad i pissigt decemberväder. Sånt väder är liksom värre just i december, en månad som man vet kan så mycket bättre. Men vi är vid gott mod. Jag berättar om att jag försöker odla och fånga mina dagdrömmar, inspirerad av boken Drömliv. Där i den fria fantasin finns kanske koordinaterna som talar om vartåt den inre kompassen faktiskt pekar efter senaste justeringen. Jag använder kanse inte just de orden, uttrycker mig lite mer 10-åringstillvänt.

”Vad drömmer du om att du vill göra?” frågar jag sedan. ”Inte så mycket. Det är som att du simmar i havet och jag i en liten sjö.” svarar Humlan och verkar helt nöjd med det, att inte ha så många valmöjligheter att fundera över just nu. Och jag är helt nöjd med att vara en mamma som ger barnen intrycket att det finns massor att välja på, även när man är himmmla gammal.

En stund senare är vi åter vid det där med valmöjligheter. ”På rasterna i skolan är jag nog som mest i nuet. Jag tänker nu är det rast, vad vill jag göra nu? Så är det inte alltid hemma.” Begränsningar som möjligheter. Det har vi skrivit om tidigare. Sådär 30 år äldre än Humlan är när hon ser dem.

Mening med motgång

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.