Megamagi på lördagskvällen

I lördags sjöng min pappa den gamla Lasse Dahlqvist-visan Dans på Brännö Brygga för mig. Och vad är det med det då? Ja, det låter ju inte så märkvärdigt, men för mig var det oerhört starkt och speciellt, eftersom min pappa har varit död i nästan 16 år. Du som tycker att det här med att man kan kommunicera med dem på Andra Sidan är trams kan sluta läsa här. Själv har jag varit övertygad om att det är möjligt ändå sen barndomen, då min mormor berättade spännande historier för mig om diverse märkliga saker som hänt i vår släkt, och i de olika prästgårdar hon bott i som prästdotter och senare prästfru.

Som jag skrev om för en tid sedan har jag gått en distanskurs i medial utveckling, och förra lördagen gjorde jag slag i saken och gick en kurs till. I verkliga livet! Det var en helt magisk dag från början till slut - med start klockan tio och slut nästan tolv timmar senare. När jag åkte hem kändes det som en av de absolut bästa och viktigaste dagarna i mitt liv, vid sidan av dem då jag födde mina fyra telningar, och några till (disputationsdagen är däremot INTE en av dem...).

Under dagen gjorde vi övningar av samma typ som i distanskursen - att "läsa av" andra personer i rummet med olika hjälpmedel, att "läsa av" okända personer på foton. Det gick bra. Väldigt bra, till och med. Precis som mycket har gjort under distanskursen. Jag har gjort en viktig insikt den senaste tiden. Från att ha delat in världen i personer med "förmågor" och "alla vi andra", har jag insett att vi alla kan utveckla vår intuition oändligt mycket mer än vi ofta tror. Jag vet att jag kommer att stor nytta av detta i livet. När jag ska ta viktiga beslut, när jag möter nya människor, för att få inspiration i mitt skrivande är några exempel.

Men hur intressanta och givande dagens övningar än var, så var det kvällen som gav mig den allra mest hisnande upplevelsen. Efter en fantastisk middag av dagens värdinna vars hem vi huserade i, bjöd vår kursledare in Andra Sidan, ett antal personer som knackat på hennes mentala dörr hela dagen, men snällt fått vänta till kvällen. Jag har varit hos flera medier tidigare, och aldrig varit riktigt nöjd med de besöken, men i kväll fick vi alla precis vad vi behövde. Att det var våra nära och kära som var där med oss fanns det ingen tvekan om - det kände vi allihop, såväl i hur kursledaren beskrev dem, som i de budskap de gav oss. Två personer fick jag möta, denna magiska kväll, som började lite förvirrande.

Först kom nämligen en man som jag inte alls lyckades identifiera där och då, men som jag fick hjälp att hitta i släktforskningsmaterial på internet - en person i yttersta periferin av vår släkt, en man med skrivardrömmar som han själv aldrig förverkligade. I stället är han min kreative guide, som peppar mig och hjälper mig med allt jag behöver. "Ni har en guldskatt i er familj, du och dina döttrar", var ett av hans budskap till mig. Skrivandet var den guldskatten. Den ska vi gräva vidare i, töserna och jag. Äldstadottern och jag gjorde det redan i onsdags, när vi hade en inspirerande stund med vår gemensamma barnbok som snart är färdig.

Sen kom han, min pappa, som jag saknar så mycket. Först förstod jag inte vad det handlade om när han visade bilder från skärgården för vår kursledare. Men så började han sjunga på göteborgska, om segel, och då visste jag att det var han. Så många gånger han har sjungit Brännö Brygga för mig, på göteborska: "Koss vad de vemlar av segel ida, e de kappsegling, naj, de e lööödag!". Han hade en hel del klokt att säga till mig, min käre far, bland annat om den där lille sladdisen jag har - och som han beskyddar lite extra (nu vet jag varför vi märkligt nog aldrig behövt åka till akuten med honom, trots alla gånger han ramlat, nerför trappor, från diskbänkar och bord...).

Men det viktigaste var att bara få bekräftat att han finns där, att han är med oss i vårt älskade Målajord. Jag som alltid har sörjt över att han inte fick leva och se att vi hamnade i byn där hans fyra äldsta syskon är födda, och hur mycket vi älskar vår by och vårt hus här. Det var förstås han som såg till vi - mot alla odds - flyttade hit. Eller var det bara "en slump" att mamma fick syn på just den husannonsen i tidningen (ingen annan under den tid vi letade hus), att jag kände att vi trots allt måste avsluta dotterns födelsedagskalas lite tidigare för att åka till den där visningen, att säljarna valde att avbryta budgivningsprocessen innan övriga intressenter lagt sig för att de absolut ville sälja till oss?

Tack min älskade pappa för att du är med oss! Dagen efter ditt besök klippte jag än en gång gräset med din gamla gräsklippare, den som var gammal redan då, för sexton år sedan. Med Lasse Dahlqvist från YouTube i lurarna och med en liten tår som rann utför kinden men med ett hjärta som sjöng av glädje. Jag och min far.

Min färg, mitt liv, min bok

Den här månaden kliver jag utanför min komfortzon och provar något som jag länge har drömt om. Jag går en distanskurs i medial utveckling. Att jag tror på en massa saker som vi inte kan se är ju inget nytt, men det här är inte en kurs där man blir ett medium. Det handlar helt enkelt om att utveckla sin intuition, och vi är en grupp människor som tränar den genom olika övningar från vår kursledare. Den här veckan fick vi bland annat i uppgift att känna in någon annan i gruppen (som vi ju inte träffar fysiskt) och försöka koppla en färg till den personen.

Idag hörde en deltagare av sig och berättade att hon hade valt att känna in just mig, och jag blev så glad över hennes ord - färgen hon valt och hur hon förklarade det hon upplevde. 

"Färgen jag får till mig från dig är gul, härligt varm och strålande solgul med inslag av guld. Får en positiv, skapande och mycket kreativ känsla med en stark längtan till självförverkligande. Du har helt enkelt hittat din inre sol och du låter den lysa och beröra alla som du möter."

Just den här veckan känns orden om kreativitet så oerhört passande, då jag släppt lös den på riktigt för första gången sedan jag var barn och drömde om en författarkarriär. Under några underbara dagar på skrivretreat på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen tillsammans med min äldsta dotter har äntligen det romanprojekt som funnits i mitt huvud så länge hittat vägen ner till mina tangenter i datorn. Lite nervös var jag allt - tänk om inte inspirationen skulle infinna sig nu när jag faktiskt hade gett mig själv tiden att skriva. 

Och så flöt det på som rinnande vatten. Orden bara kom och nästan skrev sig själva. Visst, det är kanske inte så konstigt, eftersom historien bygger så mycket på mina egna erfarenheter, men det gladde mig att det inte heller var några problem i de delar där jag lämnar det självbiografiska. En synopsis, en baksidestext och tjugofem sidor romantextsidor tog form där i de vackra dalaomgivningarna, och nu ser jag fram emot fortsatt arbete med boken under sommaren med ungefär samma känsla som i en ny förälskelse.

Hos min frisör igår fick jag ännu mer bränsle till skrivandet, i en artikel som handlade om precis det jag skriver om - att vara en kvinna i sandwichgenerationen, klämd mellan krav från åldrande föräldrar och egna barn, samtidigt som vi gör karriär. Allt fler hamnar i den situationen, då vi föder barn senare och därmed har äldre föräldrar när vi väl blir föräldrar själva. Jag har varit där och jag har tagit mig igenom det. Kanske kan mina erfarenheter hjälpa någon annan. Kanske kan de tankar och känslor jag förmedlar beröra. Kanske kan läsandet ge lite tröst. Nu skriver jag boken jag själv hade velat läsa.

Livstids julkalender: Att ta hjälp av magen

Det här med intuition tycker jag är intressant. Att våga lita på en känsla som inte är tydligt förankrad i förnuftet, utan mest finns där i magen. Att faktiskt våga göra något sånt där spontant (och som inte handlar om okontrollerad och kanske sårande impulsivitet). Att också våga lita på att något som inte känns bra därnere i magtrakten faktiskt är något som jag ska undvika. Och här blir det svårt, väldigt svårt. För ibland kan ju den där läbbiga magkänslan faktiskt bara handlar om ren och skär ogrundad rädsla för något nytt och okänt. Om detta kan man läsa mycket i Karin Nordlanders och Kajsa Ingemarssons bok Drömliv, som har betytt mycket för mig.

Igår tog jag magen till hjälp för ett beslut att säga nej till ett erbjudande. Många jag mött sedan jag hoppade från min trampolin och blev min egen har varnat mig för att det är lätt att man som ny i den här svängen tackar ja till allt av rädsla för att inte få in tillräckligt många uppdrag och därmed inte tjäna tillräckligt med pengar. Hittills har jag inte behövt säga nej, eftersom allt jag har blivit tillfrågad har känts bra och självklart att tacka ja till. Så igår hände det för första gången och då visade det sig vara mycket lättare än jag hade föreställt mig. Visst hade jag behövt pengarna, tyckte förnuftet, men uppdraget liknade alldeles för mycket just den typ av sysslor som jag faktiskt sagt upp mig för att slippa. Tack magen för att du hjälpte mig att säga nej!

Tack också kära mage för att du sa till mig där mitt i den gamla stentrappan till skolan där jag varit och föreläst att "Hit ska du flytta dina barn!". Det har jag inte ångrat en sekund. Tack för att du fick mig att trots olyckskorparna och - samma dag som jag fått skattebeskedet från helvetet och insett hur lite det blir kvar av pengarna jag tjänar nu när jag själv måste ordna med mitt sociala skyddsnät - våga säga upp mig från den där statusfyllda fasta tjänsten! Och, inte minst, TACK för att du envisades med att vi faktiskt skulle skaffa ett barn till, trots att vi egentligen hade fullt upp med de andra tre, våra jobb och vårt konstanta renoveringsprojekt, och dessutom just hade bytt den jättestora bilen mot en betydligt mindre! För hur hade livet varit utan vår älskade underbara lille pratkvarn Adam?