Livstids julkalender: Att ta hjälp av magen

Det här med intuition tycker jag är intressant. Att våga lita på en känsla som inte är tydligt förankrad i förnuftet, utan mest finns där i magen. Att faktiskt våga göra något sånt där spontant (och som inte handlar om okontrollerad och kanske sårande impulsivitet). Att också våga lita på att något som inte känns bra därnere i magtrakten faktiskt är något som jag ska undvika. Och här blir det svårt, väldigt svårt. För ibland kan ju den där läbbiga magkänslan faktiskt bara handlar om ren och skär ogrundad rädsla för något nytt och okänt. Om detta kan man läsa mycket i Karin Nordlanders och Kajsa Ingemarssons bok Drömliv, som har betytt mycket för mig.

Igår tog jag magen till hjälp för ett beslut att säga nej till ett erbjudande. Många jag mött sedan jag hoppade från min trampolin och blev min egen har varnat mig för att det är lätt att man som ny i den här svängen tackar ja till allt av rädsla för att inte få in tillräckligt många uppdrag och därmed inte tjäna tillräckligt med pengar. Hittills har jag inte behövt säga nej, eftersom allt jag har blivit tillfrågad har känts bra och självklart att tacka ja till. Så igår hände det för första gången och då visade det sig vara mycket lättare än jag hade föreställt mig. Visst hade jag behövt pengarna, tyckte förnuftet, men uppdraget liknade alldeles för mycket just den typ av sysslor som jag faktiskt sagt upp mig för att slippa. Tack magen för att du hjälpte mig att säga nej!

Tack också kära mage för att du sa till mig där mitt i den gamla stentrappan till skolan där jag varit och föreläst att "Hit ska du flytta dina barn!". Det har jag inte ångrat en sekund. Tack för att du fick mig att trots olyckskorparna och - samma dag som jag fått skattebeskedet från helvetet och insett hur lite det blir kvar av pengarna jag tjänar nu när jag själv måste ordna med mitt sociala skyddsnät - våga säga upp mig från den där statusfyllda fasta tjänsten! Och, inte minst, TACK för att du envisades med att vi faktiskt skulle skaffa ett barn till, trots att vi egentligen hade fullt upp med de andra tre, våra jobb och vårt konstanta renoveringsprojekt, och dessutom just hade bytt den jättestora bilen mot en betydligt mindre! För hur hade livet varit utan vår älskade underbara lille pratkvarn Adam?

Magkänslevarning eller rädsla?

Ibland är det svårt att veta om en liten inre röst som säger "Nej!!!" innebär att min inre kompass varnar mig för något som inte är bra för mig, eller om den helt enkelt bara visar på min rädsla för att kliva ut ur komfortzonen och pröva något nytt och okänt. Jag och familjen är hemma i vardagen igen efter fem fullkomligt magiska dagar på kurs- och retreatgården Mundekulla, där jag och min Livstidsvän hjälpt till att arrangera det för tionde året i rad genomförda Circle Way Camp, ett läger med indiansk samtalstradition i centrum. Andra lägret för Sara, första för mig, och ända sedan beslutet togs i vintras om att vi skulle hålla i trådarna för lägret har vi båda känt oss tveksamma till om det här var vår grej - trots att vi båda älskar Mundekulla.

Så glad, så glad jag är att jag den här gången inte lyssnade på den där lilla rösten som tyckte att vi skulle dra oss ur. Det blev ju SÅ bra. Fem dagar fyllda av möten, samtal, starka känslor, tårar, sång, dans, kärlek och insikter. Jag hittade mitt nya fokus, och det ska jag blogga om snart. Och kanske blir det lite lite lättare nästa gång jag tvekar, att känna efter om min tveksamhet handlar om en rädsla som jag bör utmana, eller något jag faktiskt ska ta på allvar. 

När magkänslan får säga sitt

En av listrubrikerna i vår bok Älskade Lista! Från måsten till lust lyder "De bästa besluten jag har tagit i mitt liv". Den var en av dem som jag först fastnade för när jag började fylla mitt eget ex av boken med listor, och det är också min favorit just nu. Det känns gott när jag tänker på stunder då jag har följt min magkänsla, ibland trots att beslutet kanske inte har känts som det mest självklara - för det har ju blivit så bra. Här är ett axplock ur min lista:

* att jag inte blev kirurg som - vid sidan av författare - var min stora yrkesdröm som barn (tänk vad dåligt jag skulle ha mått av ansvaret över liv och död, när jag kan ligga sömnlös för att jag kanske har gett en student ett för lågt eller högt betyg)

* att jag fick barn när jag var så ung och trots att jag och pappan inte känt varandra mer än en månad när vi blev - planerat - gravida (vad skulle livet ha varit utan finaste lilla stora S, och tänk att få ha ynnesten att ha ett vuxenbarn medan jag själv fortfarande är ganska ung, eller hm, det där sista beror väl på vem man frågar)

* att jag vågade tror på kärleken till min man (trots att han var just hitflyttad för att leva studentlivets glada dagar, och jag var en fyra år äldre ensamstående mamma som det lyste VILL-HA-FLER-BARN-FORT ur ögnen på - och trots att han också var rödhårig, jag som aldrig ens tittade åt någon som inte var mörk eftersom jag var livrädd för att få rödhåriga barn som skulle mobbas i skolan som jag; nu är vi fem rödtottar här hemma, och har dessutom fått en rödhårig svärson)

* att Sara och jag äntligen bestämde oss för att ha den där gemensamma fyrtioårsfesten (som ledde till bloggen som lett till så oändligt mycket annat roligt och kreativt i våra liv - och som med säkerhet kommer att leda till många många fler spännande projekt)

* att jag vågade övertala min man att det fanns plats i vår familj för en liten sladdis och bli fyrabarnsmamma (så underbart att få uppleva detta en sista gång, och så nyttigt att få avsluta med ett barn som både vänt upp och ner på många av mina alltför självklara sanningar och definitivt stillat min längtan efter fler små rödtottar)

* att jag bestämde mig för att äntligen sätta mig själv i förarsätet och ta över ratten i mitt yrkesliv (läs mer om det på TankeTrampolin, där jag också bloggar!)

Vilka beslut i livet ser du tillbaka på med stolthet och glädje?

Osäker, tvärsäker, osäkrad

Jag har alltid haft svårt för De Tvärsäkra. Känt mig ungefär som vår enmeters varghund när grannens taxar bjäbbade runt hasorna. Helt glömsk av sin kapacitet att freda sig bligade han bekymrat neråt och gjorde fåfänga ansatser att lyfta på alla fyra tassarna samtidigt.

Jag som har letat efter den inre kompassen så mycket i mina dagar drabbas nu allt oftare av känslan flyttfåglarna har när de flyger – inget att diskutera, ditåt ligger det som är det rätta. För mig i alla fall. Och när jag uttrycker det jag känner lyssnar folk mer än jag kunnat drömma om, avfärdar mig sällan eller aldrig, och tar till och med själva prövande steg åt mitt håll.

För mig är det en överrumplande kick varje gång jag uppfylls av den där självklara övertygelsen – plötsligt skär en laserstråle genom degigt inre dividerande och svaret är givet. Det gäller nästan alltid frågor som har en etisk eller värderingsdimension, där jag kan vara tvärsäker på var jag själv står, men fortfarande ge utrymme för andras hållningar. Nyligen fick jag en kommentar av någon som jag lyssnar mycket på: ”Jag lyssnar mycket på vad du säger, jag lyssnar nog mer än vad du tror”. En liten hint om att jag inte behöver utnyttja taxretoriken?

Några figurer med tvärsäker framtoning blir ändå tillgångar för mig – dem med en glimt av självdistans i ögonvrån, eller i alla fall i bemötandet när jag tar mig för att reagera på deras utspel. Gaia är en, en annan är kollegan från förr som alltid lämnade mig med ett vimmelkantigt leende efter intensiva lunchsamtal. Och så dottern som alltid vet vad hon vill och där vi gemensamt hittat humorn som möteszon. Ni vädrar ur mitt ibland segdragna tänkande. Påminner mig om att det är okej, ibland bättre, att tänka efteråt istället.