Det här med intuition tycker jag är intressant. Att våga lita på en känsla som inte är tydligt förankrad i förnuftet, utan mest finns där i magen. Att faktiskt våga göra något sånt där spontant (och som inte handlar om
okontrollerad och kanske sårande impulsivitet). Att också våga lita på att något som inte känns bra därnere i magtrakten faktiskt är något som jag ska undvika. Och här blir det svårt, väldigt svårt. För ibland kan ju den där läbbiga magkänslan faktiskt bara handlar om ren och skär ogrundad rädsla för något nytt och okänt. Om detta kan man läsa mycket i Karin Nordlanders och Kajsa Ingemarssons bok
Drömliv, som har betytt mycket för mig.
Igår tog jag magen till hjälp för ett beslut att säga nej till ett erbjudande. Många jag mött sedan jag hoppade från min trampolin och blev min egen har varnat mig för att det är lätt att man som ny i den här svängen tackar ja till allt av rädsla för att inte få in tillräckligt många uppdrag och därmed inte tjäna tillräckligt med pengar. Hittills har jag inte behövt säga nej, eftersom allt jag har blivit tillfrågad har känts bra och självklart att tacka ja till. Så igår hände det för första gången och då visade det sig vara mycket lättare än jag hade föreställt mig. Visst hade jag behövt pengarna, tyckte förnuftet, men uppdraget liknade alldeles för mycket just den typ av sysslor som jag faktiskt sagt upp mig för att slippa. Tack magen för att du hjälpte mig att säga nej!
Tack också kära mage för att du sa till mig där mitt i den gamla stentrappan till skolan där jag varit och föreläst att "Hit ska du flytta dina barn!". Det har jag inte ångrat en sekund. Tack för att du fick mig att trots olyckskorparna och - samma dag som jag fått skattebeskedet från helvetet och insett hur lite det blir kvar av pengarna jag tjänar nu när jag själv måste ordna med mitt sociala skyddsnät - våga säga upp mig från den där statusfyllda fasta tjänsten! Och, inte minst, TACK för att du envisades med att vi faktiskt skulle skaffa ett barn till, trots att vi egentligen hade fullt upp med de andra tre, våra jobb och vårt konstanta renoveringsprojekt, och dessutom just hade bytt den jättestora bilen mot en betydligt mindre! För hur hade livet varit utan vår älskade underbara lille pratkvarn Adam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar