På väg hem från Skåne hamnade vi efter TVÅ snöplogar som plogade båda motorvägsfilerna i bredd, så att absolut ingen bil kunde komma förbi utan vi fick rulla hemåt i 40 länge länge. I affären glömde jag de tre mest centrala varorna och fick gå tillbaka och ställa mig i kön en gång till. Väl hemma blev det - trots alla goda föresatser den senaste tiden - ett sånt där skrikbråk då båda parter (11 resp 44 år) beter sig som om de snart skulle fylla tre. Han som faktiskt ska göra det lyckades mixa ner ett teskedsmått i lussebulledegen så att jag fick jaga små vassa plastbitar. Till det några utspillda mjölkglas, små kladdiga degbitar över golv och kökssoffa och lite annat smått och gott. Det var med andra ord en riktig Häxan Surtant som gick omkring där och kastade ilskna blickar omkring mig.
När barnen äntligen kommit i säng tänkte jag sura vidare i badet. Med mig hade jag senaste bokcirkelboken, Skriet från kärnfamiljen. Men faktiskt lyckades de sista sidorna få rätsida på den här tjuriga dagen. Boken handlar om jämställdhet i hemmet och jag har rakt igenom läsandet känt att vi nog är rätt bra på det. De sista sidorna innehöll 25 uppmaningar för ett mer jämställt hem och jag läste dem som ett test, där jag gav oss 1 poäng i de fall jag tyckte att vi lever precis så som man beskrev, och ett halvt om jag kände igen mig åtminstone delvis. Summa summarum: 23,5 poäng!
Helpoäng checkade jag bl.a. av när det gäller föräldraledighet (eller är vi ojämställda där, eftersom min man varit hemma längre än jag?), att båda valt att jobba deltid, hämtning/lämning på dagis och skola, vabbande, genusdiskussioner med barnen (ofta på deras initiativ!), fördelning av hushållssysslor och tid för egna intressen. Ett av de få områden där vi inte riktigt fick full pott handlade om i vilken mån jag själv gör "typiskt manliga" aktiviteter i hemmet, t.ex. sådant som har med bilar och byggande att göra. Jag är urkass på och fullkomligt ointresserad av bilar och jag har en alldeles för slarvig personlighet för att ha tålamod att göra ritningar, dra om rör och annat som kräver noggrannhet och precisionsarbete. Å andra sidan är jag en fena på att klyva och köra ved, klippa gräs, skotta snö, måla och tapetsera! Så en liten halva kan jag väl få där?
Ett annat område handlade om den stora mammaskulden. Här är jag nog den som är lite mer bekymrad om det blir en lång dagisdag eller tycker att vi är för dåliga på att spela fia. Å andra sidan har jag oftast inte dåligt samvete (utan njuter kolossalt) när jag tar mig tid till egna kvällsaktiviteter i form av träning, bokcirklande och liknande, eller när jag åker iväg för att jobba på annan ort och bara rå om mig själv. Det fick bli en halva där också.
Det intressantaste är att alla de här sakerna - som det i boken nämns att man ofta måste förhandla om - har varit så fullständigt självklara för oss. Vi har aldrig fört någon kamp om föräldraledighet och jag kan inte minnas att jag någonsin har behövt tjata om städning eller tvätt. Den slutgiltiga bekräftelsen på att det inte är jag som skönmålar kom när jag berättade om testet och min man höll med mig på alla plan. Jag tror faktiskt att vi kan klappa oss lite på axeln och säga att när det gäller jämställdhet är vi i alla fall goda förebilder för våra barn.
PS. Nu ska ingen tro att jag inte tycker att man får vara en surtant emellanåt. Det får man visst det! Det är bara så att när man blivit så van vid att för det mesta må så gott som jag gjort den senaste tiden - välmåendeknarkare kallar jag det, ärtprissessa säger Sara - så blir toleransen för sådana surdagar lägre än annars, tror jag. Får nog jobba lite på det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar