En enormt viktig insikt som växt sig starkare med åren: så viktigt det är när man lever med andra människor att hitta sin egen tid. Sina egna stunder att göra precis bara det som jag själv vill, utan att behöva kompromissa med make eller barn. Som ung och osäker flickvän hängde jag upp hela mitt liv på den som jag för närvarande var tillsammans med. Ville inte han vara med mig nästan precis hela tiden så kände jag mig oälskad, oönskad. Trodde att jag skulle förlora honom om vi inte var tillsammans.
Vilken befrielse att hitta mig själv (det tog bortemot en 25 år...) och mina egna behov och önskningar. Och att för varje år se dem tydligare och klarare. Att därtill ha lyckan att ha en man som förstår precis varför jag måste få leva mitt liv och göra mina saker. Som aldrig någonsin har ifrågasatt att jag rest iväg med jobbet eller valt bort familjen för en kväll eller helg i sällskap med andra än mina käraste. Som förstår att jag måste få ha det så för att andas lättare när jag är hemma hos dem. Och så lätt och självklart det då blir att ge samma tillbaka. Min tid, din tid och så vår tid tillsammans. Den senare har vi inte så mycket av just nu, men det sköna med att man bestämt sig för att försöka leva med varandra livet ut är att man kan se tiden an. Just nu handlar det mycket om att lägga avancerade pusselbitar för att få ihop vardagslogistiken, och ganska ofta möts vi (i bästa fall) i dörren, men vi hittar små stunder för det goda samtalet oss emellan också. I höst har vi dessutom nött skolbänken sida vid sida. Och så har vi vår heliga helg varje år. Tids nog får vi (om livet är snällt emot oss) massor av tid tillsammans framför kakelugnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar