Livstids julkalender: Kapabel och lagom kompetent

Häromveckan skrev Sara en klok betraktelse om skillnaden mellan att vara kapabel och att vara duktig. Om att kunna vara nöjd med sin potential i stället för att bekymra sig för att man inte alltid utnyttjar den och levererar på topp. Ibland presterar vi mer, ibland mindre, men så länge vi känner att vi faktiskt kan när det gäller så kan vi vila lugna i den förvissningen.

Ett annat ord jag har funderat över är kompetent, som jag tycker liknar kapabel på många sätt. Det handlar väl i båda fallen om någon slags tilltro - till sin egen förmåga och till sina egna kunskaper. En stor fördel jag ser med mitt yrkesmässiga uppbrott - vid sidan av den uppskruvade frihetsgraden - är att jag betydligt mer sällan behöver känna mig inkompetent.

Inom akademin omges man ständigt med människor med såväl gedigna kunskaper som stor begåvning. Många gånger har jag - som gick ut med toppbetyg från gymnasiet och blev väl godkänd på det mesta under min universitetsutbildning - suttit och känt mig urbota korkad på min arbetsplats. Jag har inte hängt med i seminariediskussioner och konferensföredrag. Jag har inte förstått forskningsartiklar jag har läst. Jag har inte insett vilka underliggande budskap (läs: knivhugg) som döljer sig bakom formuleringar (i tal och skrift) under nämnsmöten, eftersom jag varit naiv nog att tro att alla har haft som syfte att skapa en så bra utbildning som möjligt, snarare än att ge sin egen institution mer makt och resurser.

I höst har jag bland annat ägnat min tid åt att...

... skriva en bok om något jag kan ganska mycket om
... föreläsa om sådant jag kan ganska mycket om
... jobba med utvecklandet av en webbsida som jag själv byggt upp och därmed har koll på
... blogga om sådant som är viktigt för mig (och då tror jag att jag blir ganska bra på det)
... gå en kurs med lågt ställda ambitioner från min sida...

... och så har jag känt mig mer kompetent (och kapabel!) än någonsin tidigare. Det handlar ju inte om att jag plötsligt kan en massa mer, utan att jag har valt att verka i sammanhang där mina kunskaper och min kompetens räknas.

Jag har också verkat i en miljö som definitivt skulle ha kunnat få mig att känna mig inkompetent. I mitt uppdrag på Högskoleverket har mina kollegor i bedömargruppen allihop varit betydligt äldre och mer erfarna än jag (professorer mellan 55 och 70 hela bunten, varför jag fick vara med i detta superkompetenta sällskap är för mig fortfarande en gåta...). Och visst har det funnits stunder då jag känt att de haft en djupare insikt än jag. Men större delen av tiden har jag valt att fokusera på det som jag faktiskt har kunnat bidra med, i stället för att fundera över vad jag eventuellt kan ha missat. Det har fungerat riktigt bra och jag kommer att ta med mig den strategin framöver. Jag måste inte kunna allt, att vara lagom kompetent räcker en lång bit på vägen.