Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!
För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.
Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar