Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Livstids julkalender: Ut ur komfortkostymen

Trots att jag på många sätt (t.ex. jobbmässigt) är en ganska rastlös själ, är jag samtidigt en sån där person som lätt skaffar mig vanor som jag trivs med så bra att jag ibland kanske begränsar mig själv, såsom:

• nästan alltid samma frukost när jag är hemma (utom om filen eller müslin är slut, typ)
• alltid samma frukost (om än en annan än den hemma), och alltid den ena av två favoriträtter att köpa med mig upp på rummet när jag bor på mitt jobbhotell i Stockholm
• alltid samma räksallad när jag äter lunch på studentfiket på universitetet
• alltid samma pålägg på pizzan

Ja, ni fattar. Inte mycket spänning i tillvaron här inte. Som jag bloggade om igår är musiken lite extra i fokus i mitt liv den här månaden. Längre fram i vår planerar jag en månad som handlar om att våga kliva ur komfortkostymen, även om det inte känns riktigt bekvämt, för att prova nytt, och jag har faktiskt medvetet börjat jobba åt det hållet redan. Det handlar om små saker, men som kanske ändå kan vara betydelsefulla på sikt, eftersom jag har lärt mig att hjärnan behöver våga tänja på gränserna för att plöja nya spår och utvecklas. Till exempel:

• att jag i somras lyssnade igenom alla Sommar-program i stället för att bara gå på dem jag trodde att jag ville lyssna på - för att på så vis utmana mig att ta in helt nya ämnen och tankar
• att jag vågat släppa in folk i huset trots att det sett ut som ett veritabelt bombnedslag och att jag inte ens städat något vidare när jag fått planerade gäster

När det blir dags för min ut-ur-komfort-kostymen-månad i vår ska jag försöka utmana mig lite extra. Titta på TV-program och lyssna på radioprogram jag normalt inte skulle ha valt. Läsa tidningsartiklar inom ämnesområden som jag inte tidigare intresserat mig för. Prova nya maträtter som omväxling till de gamla invanda (kanske till och med byta ut den där räksalladen...). Prata med människor jag annars inte skulle ha vågat prata med.

Det riktigt stora klivet har jag ju redan tagit. Det gjorde jag dagen då jag bestämde mig för att säga upp mig och välja friheten före tryggheten. Konstigt nog kändes det lättare än tanken att köpa en fisketidning på ICA!

Livstids julkalender: Lite skak och mycket flow

Det här året har jag gjort precis som trapetsartisten som jag skrev om häromdagen: kastat mig ut och satt tillit till att jag tas emot väl på andra sidan. De flesta jag mött tycker nog att jag har gjort helt rätt som äntligen tagit den inre kompassen på allvar, men jag har också fått en del skeptiska kommentarer av typen "ja, jag vill inte ta ner dig på jorden men det kan ju bli svårare när du inte har anknytningen till universitetsvärlden längre..." och "jaja, men du kan ju alltid gå tillbaka om det inte funkar". Man säger liksom inte upp sig från en fast anställning som lektor om man inte har en annan fast tjänst att gå till.

Och visst har jag stunder när det känns lite läskigt, det jag har gjort. Visst finns det stunder då jag undrar om jag ska lyckas jobba in tillräckligt med pengar för att vi ska dra runt den här stora familjen. Att jag kanske borde ta tag i det där med marknadsföring snart... Men skakstunderna är ganska korta och ersätts snabbt av den underbara känslan av flow. Att allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo. Att jag är en kreativ person med massor av idéer, mycket kunskap och erfarenhet (en riktigt kapabel kvinna, för att använda ett Sara-uttryck), ett stort nätverk, många krokar utlagda och frön sådda. Att jag måste våga ge utrymme för skrivandet och Livstidsprojektet även om det är osäkert och bara ger inkomster på sikt - om några alls. Att det kommer att dyka upp uppdrag som jag inte har en aning om än. Och då måste jag ju våga lämna plats för dem utan att frenetiskt jaga försörjning.

Det tål att upprepas: Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo.

Nu kastar jag loss!

Maria och Anders, dags att prova nånting nytt? Frågan ställs i vårt senaste kundblad från ICA och så får vi - kors i taket! - förslag på en annan sorts yoghurt och andra ostar än vi brukar köpa. Intressant, eftersom de erbjudanden vi i vanliga fall bjuds på baseras på vad vi normalt konsumerar. Mer av det trygga och invanda alltså. Något som Fredrik Bergman, krönikör på lokaltidningen Smålandsposten, observerat och filosoferar över i dagens tidning. Han vill utmanas i stället - inte uppmanas att göra mer av samma. Och visst har han rätt. Förutom ICA:s och COOP:s erbjudanden får vi i internetbokhandeln veta vad andra som har köpt boken vi beställer har köpt (återigen mer av samma!). För att inte tala om Google och Facebook, som har koll på allt vi är och gör och därför vill fortsätta ge oss precis just det de tror att vi behöver. (Fast sorry, Facebook, när ni erbjöd mig ägglossningtest häromsistens var ni ute och cyklade - nu är bebisfabriken äntligen nedlagd till och med hos mig...).

Men nu var det ju det nya vi skulle sikta in oss på och jag hoppar på tåget - i farten. I LevaPS!, Nr 7/8 2011, läser jag om hur vår kreativitet boostas av att vi "släpper loss vildhjärnan" och tänker i nya banor - och kanske ibland testar även sådant som vi vid första anblicken inte tilltalas av. Nu har jag släppt loss min vildhjärna och tagit ett av mitt livs kanske viktigaste beslut. Jag ska efter nästan femton år i universitetsvärlden säga upp min trygga fasta statliga anställning med sju veckors semester och ekologisk frukt två gånger i veckan, för att kasta loss och bli företagsmamma på riktigt. Plocka ut de roliga pusselbitarna i mitt jobbliv - fast i egen regi - och stoppa undan de andra (som tradiga nämndsmöten och all evinnerlig rättning). Om inte det är att våga nytt så vet jag inte. Stärkt blir jag av en liten klokhet på Facebook från sajten Starkare.nu: "Om du inte testar dina gränser på riktigt, får du aldrig reda på vem du är!". Just precis. Nu kör vi!

Att leva livet fullt ut

Jag har just avnjutit Klas Hallbergs ljudbok Hångla mer! och under resans gång både fått en och annan tankeställare och flera goa skratt av hans träffsäkra betraktelser på härligt bred värmländska. Bokens titel ska inte tolkas bokstavligt, utan det handlar helt enkelt om att leva livet lite mer fullt ut - många av hans tankar liknar dem vi stöter och blöter här på bloggen.

Ett par saker som fångade min uppmärksamhet (kommer att fördjupa mig mer i några andra i senare inlägg):

* att vi inte borde vara så rädd för känslor av alla de slag, inte minst de som upplevs som negativa, t.ex. rädsla och ilska - för att leva livet fullt ut måste vi också tillåta oss att känna, inte bara tänka

* att vi borde bli bättre på att "tillverka valsedlar till vår egen riksdag" - d.v.s. att ta ansvar för våra liv och våra val (se tidigare blogginlägg: Att skapa sin egen historia, Acceptera eller förändra) - och att vi har så lätt för att sätta upp hinder för de val vi gör, ofta av skäl relaterade till skuldkänslor eller brist på pengar eller tid

* att det faktiskt inte är så lätt att vara människa och att vi de stunder då vi tvivlar på varför vi egentligen ska stiga upp på morgonen i första hand behöver massvis av närhet och medmänsklighet från vår omgivning - snarare än små vit piller

Hallgren har startat en egen "folkrörelse", ett socialt nätverk på internet som går ut på att vi kan peppa varandra att få tummen ur och göra det vi vill med våra liv: ta små modiga beslut i vardagen. Jag vågade gå med - vågar du?