Livstids julkalender: Lite skak och mycket flow

Det här året har jag gjort precis som trapetsartisten som jag skrev om häromdagen: kastat mig ut och satt tillit till att jag tas emot väl på andra sidan. De flesta jag mött tycker nog att jag har gjort helt rätt som äntligen tagit den inre kompassen på allvar, men jag har också fått en del skeptiska kommentarer av typen "ja, jag vill inte ta ner dig på jorden men det kan ju bli svårare när du inte har anknytningen till universitetsvärlden längre..." och "jaja, men du kan ju alltid gå tillbaka om det inte funkar". Man säger liksom inte upp sig från en fast anställning som lektor om man inte har en annan fast tjänst att gå till.

Och visst har jag stunder när det känns lite läskigt, det jag har gjort. Visst finns det stunder då jag undrar om jag ska lyckas jobba in tillräckligt med pengar för att vi ska dra runt den här stora familjen. Att jag kanske borde ta tag i det där med marknadsföring snart... Men skakstunderna är ganska korta och ersätts snabbt av den underbara känslan av flow. Att allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo. Att jag är en kreativ person med massor av idéer, mycket kunskap och erfarenhet (en riktigt kapabel kvinna, för att använda ett Sara-uttryck), ett stort nätverk, många krokar utlagda och frön sådda. Att jag måste våga ge utrymme för skrivandet och Livstidsprojektet även om det är osäkert och bara ger inkomster på sikt - om några alls. Att det kommer att dyka upp uppdrag som jag inte har en aning om än. Och då måste jag ju våga lämna plats för dem utan att frenetiskt jaga försörjning.

Det tål att upprepas: Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo.

Tro om gott - på salsakurs

Jo, jag gick till den tüska zalzakursen, med pumpsen i tygväskan och affirmationen "jag kan gå därifrån precis när jag vill" i huvudet. Betalar inträde, kliver in i konsertlokalen, tar en öl i baren och känner mig så grymt bortkommen som en människa kan vara och fortfarande försöka hålla masken.

Vid baren står en man som ser ut som en försynt tysk. Efter vissa våndor går jag fram och frågar honom om stället, om dansen och om kursen. Jag förklarar att jag känner mig rätt lost och att han får säga till om jag är i vägen.

Det visar sig att han har dansat salsa varje onsdag i nåt år. Saken blir både lättare och svårare av att han är minst så försynt som han ser ut. Lika bortkommen som jag är på okänt territorium är han av min oväntade framryckning. Frågan är om han inte är ganska bortkommen annars också. MEN - han kan dansa salsa precis lagom bra, han minns fortfarande hur svårt det kan vara i början, och han visar inga tecken alls på att ta min framfusighet som en övertydlig invit till något annat. Från min egen sida kan jag konstatera att varningen jag fått från en väninna - dansa bara salsa med din man, annars kan det gå illa - i det här fallet är helt obefogad. Inte en zündig tanke passerar min hjärna under kvällen.

Vi deltar i den korta kursen före konserten tillsammans med ett tiotal andra par. Tack vare min framfusighet har jag ju nu en kavaljer och slipper paras ihop med annan ensam kvinna och dansa herrstegen. Ein, zwei, drei säger salsafröken och -magistern. Vad de säger mer fattar jag huvudsakligen genom att se hur de andra gör. Efter kursen blir Christian, som han heter, uppbjuden av en av sina salsakursväninnor. När han lämnar mig vid bardisken för att dansa går väninnan resolut tillbaka och hämtar mig, placerar mig i en stol vid deras bord och presenterar sig som Monica.

Efter några danser i skarpt läge och en häpnadsveckande begriplig konversation på tyska med Monica, drar jag mig tillbaka som Askungen, fem i tolv, mycket nöjd med mig själv och med Christians fundersamma fråga: "Är det säkert att du inte har dansat salsa förut?"