Jag lever i en stor familj. En riktig kaosfamilj. En av mina favoritbloggare, KaosJenny, beskriver det jag har omkring mig så fantastiskt bra: "Det är både alldeles underbart och fullständigt gräsligt att ha fyra barn, ibland samtidigt."
Som jag skrev igår hade jag en sån där gräslig dag häromdagen. Alla är griniga och osams hela tiden, småtjafsar, slåss eller skriker. Ljudnivån uppnår fler decibel än värsta rockkonserten. Det är stökigt och kladdigt precis överallt. Vi kommer aldrig till botten på tvättkorgen (undrar vad jag hittar där till sist?) och rentvättsberget bara växer. I sådana stunder kan jag faktiskt fundera på om jag var galen när jag skaffade så många barn (och då bor ändå bara tre av dem hemma numera).
Som väl är så varar de där stunderna oftast inte särskilt länge. Plötsligt har en liten snart-treåring lindat sina små armar runt mina "muka byssor" som han älskar lika mycket som han älskar mig och utbrustit i ett "åhhh!". Eller så har en snart-åttaåring kastat bak huvudet i sitt stora tandlösa gapskratt som får alla andra att smälta och skratta med. Eller så har en snart-elvaåring fått mig stum av beundran över en genusrelaterad reflektion som jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra. Eller så har en tjugotvåring skrivit ett blogginlägg med så mycket känsla och klokskap att jag bara häpnar. Ganska ofta är det faktiskt just sådär underbart. Betydligt mer sällan sådär gräsligt.
1 kommentar:
Såg det här först nu... Vad fint, tack för omnämnandet och vad bra du också beskriver det. Klart det är underbart oftare än hemskt... Både bergen och dalarna är djupare med större familj men ångra sig "på rikt" gör man väldigt sällan :-) KRam
Skicka en kommentar