Ibland är det svårt att veta om en liten inre röst som säger "Nej!!!" innebär att min inre kompass varnar mig för något som inte är bra för mig, eller om den helt enkelt bara visar på min rädsla för att kliva ut ur komfortzonen och pröva något nytt och okänt. Jag och familjen är hemma i vardagen igen efter fem fullkomligt magiska dagar på kurs- och retreatgården Mundekulla, där jag och min Livstidsvän hjälpt till att arrangera det för tionde året i rad genomförda
Circle Way Camp, ett läger med indiansk samtalstradition i centrum. Andra lägret för Sara, första för mig, och ända sedan beslutet togs i vintras om att vi skulle hålla i trådarna för lägret har vi båda känt oss tveksamma till om det här var vår grej - trots att vi båda älskar Mundekulla.
Så glad, så glad jag är att jag den här gången inte lyssnade på den där lilla rösten som tyckte att vi skulle dra oss ur. Det blev ju SÅ bra. Fem dagar fyllda av möten, samtal, starka känslor, tårar, sång, dans, kärlek och insikter. Jag hittade mitt nya fokus, och det ska jag blogga om snart. Och kanske blir det lite lite lättare nästa gång jag tvekar, att känna efter om min tveksamhet handlar om en rädsla som jag bör utmana, eller något jag faktiskt ska ta på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar