Ett nytt projekt tar form

För nästan precis tre år sedan var jag för första gången på kursgården i Mundekulla, på Kvinnofestivalen. I den varma kärleksfulla atmosfären blev kontrasten till min jobbtillvaro markant, och där i tältet började jag skissa på den framtid (i form av ett paraply med små luddiga idémoln under sig) som jag nu har kommit ett stort steg närmare. Jag ville ha mindre av armbågar och mer av sammanhang att växa i, och för knappt en månad sedan lämnade jag in nyckel och passerkort och sa tack och farväl kära universitet. Nu är jag min egen och tänker leva resten av mitt yrkesliv med utgångspunkt i min magkänsla och med kreativitet och goda möten i centrum.

Det som ofta händer när pusselbitar faller på plats inom ett område i livshjulet är att man känner hur det skaver någon annanstans. Under förra veckans Circle Way Camp i Mundekulla hittade jag mitt nya fokus: familjen, och hur vi talar med och lyssnar på varandra. Indianen Medicine Story och hans fru Ellika, som står för en stor del av innehållet under lägret, pratade mycket om vikten av att vi vuxna lyssnar mer på vad våra barn har att säga, att vi ofta utövar "adulterism", alltså att den vuxnes perspektiv är det enda rätta. Och jag kände så väl igen mig, trots många goda intentioner.

För varje dag på lägret blev det tydligare för mig att familjeklimatet ska vara mitt nya fokus, då jag ägnat mycket tid under senare år åt att få syn på mina egna drömmar. Så fint då att hela familjen var med på lägret och själva fick pröva på samtalscirklar, där var och en får tala till punkt utan att bli avbruten, så länge man har talstenen eller -pinnen i handen och inte har sagt "ho", och där alla andra lyssnar uppmärksamt och intresserat. De fick också uppleva den kärleksfulla atmosfären, och i bilen på väg hem grät båda döttrarna och pratade om hur snälla alla varit, och hur alla brytt sig om varandra under lägerveckan. Som Astrid Lindgren har sagt: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv".

Nu är vi hemma i vardagen och jag tycker faktiskt att saker och ting har förändrats i rätt riktning bara på den här korta tiden. Om det har bara med lägerveckan att göra kan jag förstås inte veta, men bråken mellan systrarna har varit betydligt färre (sista nätterna har de till och med valt att sova i samma säng), vårt tålamod har varit bättre (kan ju också ha att göra med att vi har semester...) och stämningen känns överhuvud taget ovanligt positiv härhemma. Nästan varje dag har vi kört ett litet klanmöte med talsten, på något av våra favoritteman från lägret: "New and good" (där var och en rapporterar om något positivt som hänt sen sist) eller "Appreciation" (där man först får säga något bra om sig själv, och sedan fyller övriga på med positiva omdömen). Att lyssna uppmärksamt på den som talar är fortfarande svårt, inte minst för barnen, men jag tror att vi alla verkligen vill gott, och det är en god början.