Sök friden

Strax innan semestern börjar träffas vi i Livstidscirkeln, samtalscirkeln som Maria och jag satte igång tidigt i våras. Den här gången ses vi på lokal och pratar lite mer än vanligt om vilka vi är utanför den där bubblan av förutsättningslösa samtal som vi annars skapar när vi ses. Maria och jag föräras varsin äkta frökenpresent med sommarmotiv, inslagen i cellofan. Visst ja, vi är ju påhittare av det hela!

Kort sagt har vi en härlig kväll. När jag cyklar hemåt är jag inte bara tacksam över det utan också märkligt förväntansfull. Och mitt på vägen hem kommer det till mig, det jag väntat på utan att veta, som när man vaknar ur en dröm och snabbt måste fånga upp den för att inte glömma. Jag stannar cykeln, tar fram mobilen och tar diktamen:

Sök friden i sommar, Sara. Sök friden. Och bär på höften dina småttingar Oron och Skavet-vars-namn-du-inte-vet. Låt dem vara med tills de somnar av sig själva, vyssade av rösterna, vågskvalpet eller smattret mot tältduken. Jag ser dig efter sommaren, stark och trygg. Som nu, men med något annat, något mer. Leende tillfreds också på sensommarens första arbetsdag. Tack för att vi får bo i dig, följa dig.

Jag begriper inte exakt vad som menas, vad jag menar... eller vem är det som menar egentligen? Hur som helst, för mig är det vackert och trösterikt. Jag cyklar vidare, lugnt och stilla. I dikeskanten ser jag fylliga röda smultron, och så en påkörd mård. Jag har sett den förut men den här gången gör jag det jag tidigare bara har tänkt, jag stannar och flyttar henne från vägkantens grova asfalt, ner i det förlåtande mjuka gräset.