Jag som har letat efter den inre kompassen så mycket i mina dagar drabbas nu allt oftare av känslan flyttfåglarna har när de flyger – inget att diskutera, ditåt ligger det som är det rätta. För mig i alla fall. Och när jag uttrycker det jag känner lyssnar folk mer än jag kunnat drömma om, avfärdar mig sällan eller aldrig, och tar till och med själva prövande steg åt mitt håll.
För mig är det en överrumplande kick varje gång jag uppfylls av den där självklara övertygelsen – plötsligt skär en laserstråle genom degigt inre dividerande och svaret är givet. Det gäller nästan alltid frågor som har en etisk eller värderingsdimension, där jag kan vara tvärsäker på var jag själv står, men fortfarande ge utrymme för andras hållningar. Nyligen fick jag en kommentar av någon som jag lyssnar mycket på: ”Jag lyssnar mycket på vad du säger, jag lyssnar nog mer än vad du tror”. En liten hint om att jag inte behöver utnyttja taxretoriken?
Några figurer med tvärsäker framtoning blir ändå tillgångar för mig – dem med en glimt av självdistans i ögonvrån, eller i alla fall i bemötandet när jag tar mig för att reagera på deras utspel. Gaia är en, en annan är kollegan från förr som alltid lämnade mig med ett vimmelkantigt leende efter intensiva lunchsamtal. Och så dottern som alltid vet vad hon vill och där vi gemensamt hittat humorn som möteszon. Ni vädrar ur mitt ibland segdragna tänkande. Påminner mig om att det är okej, ibland bättre, att tänka efteråt istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar