Jag blir så glad när jag ser dig - en kärleksförklaring

När jag publicerar det här inlägget är det tio år sedan jag och mannen i mitt liv hand i hand klev över tröskeln till den lilla röda träkyrkan från 1700-talet, en mycket varm försommardag, för att inför dryga hundratalet kära ögonpar le, lyssna, sjunga och lova att älska varandra så mycket vi bara orkar. Det här inlägget är till dig, min älskade.

***

Det finns ett och annat som jag inte har gjort i riktigt rätt ordning, sådär som alla andra gör. Som att jag fick första barnet när jag var 21, och ingen jag kände hade kommit igång, och sista barnet kom vid 41, när de flesta hade stängt igen barnfabriken. Och så gick jag igenom en separation med barn redan när jag var 25, medan det är först nu, när vi är i 40-årsåldern, som skilsmässorna har börjat dyka upp i bekantskapskretsen. De senaste åren har flera äktenskap i min närhet gått i kras, något som lätt leder till att man rannsakar sin egen relation. Vad är det som gör mig så säker på att jag älskar just HONOM, och inte bara är bekväm och förälskad i tvåsamheten, att vara tillsammans med NÅGON, och de praktiska fördelar som detta medför - att ha någon att dela städning, tvätt, disk och räkningar med, och någon som lagar läckande rör och bygger badrum som jag kan njuta av mitt söndagsspa i?

Jo, såhär är det. Jag blir fortfarande - efter fjorton år - glad, lugn och lite killig i magen varje gång jag ser hans bil på garageuppfarten. Jag blir lika glad när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör rösten i telefonen. Jag blir varm i hjärtat när jag ser honom tillsammans med barnen som han har gett mig - när han gosar med babyn, läser godnattsaga för femåringen eller brottas i sängen med åttaåringen. Jag blir rörd när han och femåringen kommer hem med rosor - även om de är gula (den enda färg jag inte gillar) och jag vet att det är hon som har tjatat sig till att få köpa dem (hon tycker att vi ska köpa rosor till pappa i stort sett varje gång vi handlar på ICA).

Jag tycker så mycket om att prata med honom - om musik, film, litteratur, TV-program, politik, resor, våra gemensamma vänner, ja, till och med sport och besvärliga elever (hans värld) eller studenter (min värld). Vi tycker ofta likadant och gör vi inte det så får han mig att se nya perspektiv, och vi skrattar ofta (om än inte alltid) åt samma saker. Jag tycker om hans sätt att fundera på lösningar där jag mest ser problem, oavsett om det handlar om barnen, våra föräldrar, huset eller knepiga kollegor.

Han ger inte intrycket av att vara särskilt romantiskt lagd, så jag blir helt tagen av hans sätt att vid enstaka tillfällen överrumpla mig fullkomligt. Dagen efter bröllopet fick jag en fantastiskt vacker dikt som morgongåva, medan min egen oerhört romantiska present bestod av ett par kalsonger och en Iron Maiden-skiva... Till Saras och min gemensamma fyrtioårsfest fick vi till desserten en underbar hyllning från våra båda män, iförda basker och halsduk, på melodin till Jag vill tacka livet (Jag vill tacka Maria/Sara).

Kärlek är aldrig enkelt och vi har våra ups and downs precis som alla andra, men jag tror att två saker som förenar oss och hjälper till att hålla oss på rätt köl är dels att vi båda har en ganska positiv grundton i livet, dels att vi båda är inställda på att vi måste anstränga oss för att relationen ska fungera. Jag hoppas innerligt att vi ska få många många fler år tillsammans och massor av barnbarn att skämma bort med kärlek och lantluft. Och min älskade, när det är dags för den där ättestupan som vi har talat om, så vill jag hoppa tillsammans med dig. Om det behövs tar jag dig på ryggen, som Skorpan med Jonathan, och så flyger vi till Nangilima hand i hand, precis som vi gick in i kyrkan den där försommardagen för tio år sedan.