Megamagi på lördagskvällen

I lördags sjöng min pappa den gamla Lasse Dahlqvist-visan Dans på Brännö Brygga för mig. Och vad är det med det då? Ja, det låter ju inte så märkvärdigt, men för mig var det oerhört starkt och speciellt, eftersom min pappa har varit död i nästan 16 år. Du som tycker att det här med att man kan kommunicera med dem på Andra Sidan är trams kan sluta läsa här. Själv har jag varit övertygad om att det är möjligt ändå sen barndomen, då min mormor berättade spännande historier för mig om diverse märkliga saker som hänt i vår släkt, och i de olika prästgårdar hon bott i som prästdotter och senare prästfru.

Som jag skrev om för en tid sedan har jag gått en distanskurs i medial utveckling, och förra lördagen gjorde jag slag i saken och gick en kurs till. I verkliga livet! Det var en helt magisk dag från början till slut - med start klockan tio och slut nästan tolv timmar senare. När jag åkte hem kändes det som en av de absolut bästa och viktigaste dagarna i mitt liv, vid sidan av dem då jag födde mina fyra telningar, och några till (disputationsdagen är däremot INTE en av dem...).

Under dagen gjorde vi övningar av samma typ som i distanskursen - att "läsa av" andra personer i rummet med olika hjälpmedel, att "läsa av" okända personer på foton. Det gick bra. Väldigt bra, till och med. Precis som mycket har gjort under distanskursen. Jag har gjort en viktig insikt den senaste tiden. Från att ha delat in världen i personer med "förmågor" och "alla vi andra", har jag insett att vi alla kan utveckla vår intuition oändligt mycket mer än vi ofta tror. Jag vet att jag kommer att stor nytta av detta i livet. När jag ska ta viktiga beslut, när jag möter nya människor, för att få inspiration i mitt skrivande är några exempel.

Men hur intressanta och givande dagens övningar än var, så var det kvällen som gav mig den allra mest hisnande upplevelsen. Efter en fantastisk middag av dagens värdinna vars hem vi huserade i, bjöd vår kursledare in Andra Sidan, ett antal personer som knackat på hennes mentala dörr hela dagen, men snällt fått vänta till kvällen. Jag har varit hos flera medier tidigare, och aldrig varit riktigt nöjd med de besöken, men i kväll fick vi alla precis vad vi behövde. Att det var våra nära och kära som var där med oss fanns det ingen tvekan om - det kände vi allihop, såväl i hur kursledaren beskrev dem, som i de budskap de gav oss. Två personer fick jag möta, denna magiska kväll, som började lite förvirrande.

Först kom nämligen en man som jag inte alls lyckades identifiera där och då, men som jag fick hjälp att hitta i släktforskningsmaterial på internet - en person i yttersta periferin av vår släkt, en man med skrivardrömmar som han själv aldrig förverkligade. I stället är han min kreative guide, som peppar mig och hjälper mig med allt jag behöver. "Ni har en guldskatt i er familj, du och dina döttrar", var ett av hans budskap till mig. Skrivandet var den guldskatten. Den ska vi gräva vidare i, töserna och jag. Äldstadottern och jag gjorde det redan i onsdags, när vi hade en inspirerande stund med vår gemensamma barnbok som snart är färdig.

Sen kom han, min pappa, som jag saknar så mycket. Först förstod jag inte vad det handlade om när han visade bilder från skärgården för vår kursledare. Men så började han sjunga på göteborgska, om segel, och då visste jag att det var han. Så många gånger han har sjungit Brännö Brygga för mig, på göteborska: "Koss vad de vemlar av segel ida, e de kappsegling, naj, de e lööödag!". Han hade en hel del klokt att säga till mig, min käre far, bland annat om den där lille sladdisen jag har - och som han beskyddar lite extra (nu vet jag varför vi märkligt nog aldrig behövt åka till akuten med honom, trots alla gånger han ramlat, nerför trappor, från diskbänkar och bord...).

Men det viktigaste var att bara få bekräftat att han finns där, att han är med oss i vårt älskade Målajord. Jag som alltid har sörjt över att han inte fick leva och se att vi hamnade i byn där hans fyra äldsta syskon är födda, och hur mycket vi älskar vår by och vårt hus här. Det var förstås han som såg till vi - mot alla odds - flyttade hit. Eller var det bara "en slump" att mamma fick syn på just den husannonsen i tidningen (ingen annan under den tid vi letade hus), att jag kände att vi trots allt måste avsluta dotterns födelsedagskalas lite tidigare för att åka till den där visningen, att säljarna valde att avbryta budgivningsprocessen innan övriga intressenter lagt sig för att de absolut ville sälja till oss?

Tack min älskade pappa för att du är med oss! Dagen efter ditt besök klippte jag än en gång gräset med din gamla gräsklippare, den som var gammal redan då, för sexton år sedan. Med Lasse Dahlqvist från YouTube i lurarna och med en liten tår som rann utför kinden men med ett hjärta som sjöng av glädje. Jag och min far.