Jag ska ALDRIG döma dig...

... hörs en förnumstig treåring, först på vedbacken hos mamma, och sedan till pappa på stegen i altanbygget. Den treåringen har nyss kommit hem från Circle Way-lägret i Mundekulla, det som - precis som Sara skrev häromdagen - är svårt att beskriva för den som inte har varit med, men som jag är lycklig över att kunna låta mina barn få vara en del av. Jag hoppas och tror att de inte kommer att se tillbaka på sin barndom och sörja över att deras föräldrar inte hade råd att ta med dem på all inclusive på Mallis och skidveckor i fjällen varje år. Jag hoppas och tror att de kommer att se tillbaka på somrarna på Mundekulla och känna att de där lade grunden till något viktigt i livet.

Såklart förstår inte treåringen riktigt vad han säger, men han har tagit med sig känslan från övningen där han i min famn mötte lägerdeltagare efter lägerdeltagare som under en lång stund såg in i hans ögon (och mina) med kärlek och värme och uttalade de där orden som följde med honom hem. Han har också tagit med sig sångerna och danserna från kvällarna där vi alla möttes över generationsgränserna, liksom den vänliga atmosfären från hela lägret, där alla är som en enda stor familj.

Precis som förra året gräts det en del i bilen på vägen hem, treåringen högljutt ("Jag vill åka tillbaka till Mundekulla!"), i övrigt mer stillsamt. Och vi har alla våra olika sätt att minnas och sakna, med tårar, med sångerna vi sjöng där och fortsätter sjunga hemma. Åttaåringen har sitt alldeles eget sätt att minnas - med lego!