Mening med motgång

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.