10-åringen vill ha Julia, tidningen alltså, som prenumeration. En sån har hon blivit lovad. Hmm, hur gör vi här då? Å ena sidan: Jag har höga tankar om mina barn, och faktiskt också om min förmåga att ge dem perspektiv på vad de ser, hör och läser. Jag tror inte på alltför hård censur; vem har egentligen gått under av att kolla på ett dokusåpaavsnitt eller leka med barbies? Barbiedockor har förresten en speciell roll i mitt eget liv, just genom sin frånvaro:
När jag som hetast önskade mig en barbie som liten fick jag av mina semialternativa föräldrar en docka i samma storlek, med mörkbrun hud och extremt flexibla leder överallt i kroppen. Någon docka utan strutbröst och getingmidja fanns väl inte i leksaksaffären så i det avseendet stod hon sig väl i konkurrensen med sina blondare systrar.
Jag kan inte minnas att det störde mig att hon var färgad, däremot var jag mindre tolerant i min inställning till synliga gångjärn. Att hon kunde en del som Barbie inte kan – som att stå på sina platta fötter och göra akrobatiska övningar – uppvägde inte det faktum att hon faktiskt inte var en barbie. Jag fortsatte avundas mina vänners standardvarianter och tog aldrig till mig av deras intresse för min specialvariant till docka.
Vad blev sensmoralen för mig i detta: Jag blev nog varken mer eller mindre feminist av att få en alternativ barbie, möjligen lite mer alternativ; man måste inte göra precis som ”alla andra”. Jag fortsatte sukta efter riktiga barbies ett bra tag till, och det var väl inte vad mina föräldrar hade tänkt sig. Så ibland när jag kan gör jag just det, PRECIS som alla andra, exempelvis när det gäller grejer som mina barn vill ha där jag får känslan av att det är som med mig och barbie: antingen ska det vara the real thing, eller så kan det lika gärna vara. Andra gånger blir det inget gehör alls, eller så ett ekonomiskt bidrag från barnen om äkta varan kostar mycket.
Åter från barbie till Julia: vad har vi å andra sidan? Om jag har höga tankar om annat så är de lägre om Julia. Nödtorftigt maskerad till politisk korrekt och inte särskilt innehållsrik. Men, som sagt, knappast dödligt giftig. Möjligt att köpa i lösnummer är den också. Och är den verkligen rolig ett helt år? Betalt med mina pengar?
Jag gör en kompromiss (ja, det är jag som gör den snarare än vi): Jag betalar en halvårsprenumeration på Kamratposten, som jag tidigare har försökt lansera hos äldre syster utan lycka. Om den inte utfaller till belåtenhet efter 3-4 nummer så kompletterar vi med Julia. Blir det som jag hoppas kvalar KP in som standardverk och Julia blir en sporadisk bekantskap – finansierad av veckopengar. Men hur ofta lyckas en sådan klurig mammastrategi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar