Humor, respekt och åska

När åskan har cirklat runt campingplatsen i bortåt en timme ger jag upp. Det går inte att sova. Är det inte blixtarna så är det åskmullret eller dånet av regnskurarna mot tältduken. Lika bra att plocka fram pannlampan och läsa lite. Jag vill ju gärna hinna igenom bokcirkelboken innan salongen träffas härnäst.

Boken heter Caipirinha med Döden, skriven av Maria Ernestam. Erica har just blivit dumpad av sin pojkvän och sambo när Döden knackar på, i form av en belevad man med solrynkor i ögonvrån. Han kommer inte för att hämta henne – än – utan bara för att prata lite, med någon som är tillräckligt öppen i sinnet och samtidigt illusionsfri för att kunna ta honom till sig. Jag fastnar för ett samtal, eller snarare en av Dödens utläggningar om livet, döden själv och kärleken:

- Är det ett misslyckande, detta att Tom och jag har gjort slut och att han kommer att bilda familj med någon annan? Kunde jag ha förhindrat det genom att vara på något sätt?
- Genom att vara någon annan, menar du? Dödens motfråga kom utan en sekunds betänketid. Vet du, Erica, det är inte första gången jag får den frågan och det lär inte vara den sista heller. Kunde jag, kunde hon, och så vidare, och så vidare. Kan du vara någon annan, det är mitt svar. Du handlade som du handlade för att du var du. Vad var det förresten du gjorde? Du lyssnade inte när du borde ha lyssnat. Han frågade inte igen trots att han borde ha frågat igen. Ni pratade för mycket eller för litet om rätt eller fel saker. Det tjänar inte mycket till att spekulera. Vill du gräva i det för egen del och komma fram till att allt hade kunnat bli bra om du bara hade varit snällare eller tålmodigare eller hjälpsammare, ja, gör det då. Men i så fall hade du inte varit den där komplexa, känslofyllda och ibland fullkomligt omöjliga personen som Tom måste ha fastnat för. Ibland tänker jag att när folk träffas för första gången så är de helt opåverkade av varandra. Två kraftfält som aldrig har mötts, och så sätter attraktionen igång. Han blev attraherad av dig så som du var innan du hade låtit honom påverka dig ett enda dugg. Och vice versa. Frågan är väl snarare, hur borde du ha gjort för att behålla den personlighet som du hade innan du mötte Tom, trots att du var tillsammans med Tom. Och hur skulle han ha gjort för att med Erica vara som utan Erica? Jag önskar att jag visste.

Ja, det är frågan: Hur bibehåller man sig själv samtidigt som tiden går vidare och man både vill och måste utvecklas? Målet kan ju inte vara att fortsätta vara likadan som när man träffade sin partner, men att utvecklas i sin egen kompassriktning, i och utanför det där gemensamma kraftfältet.

När jag ligger där och läser, med två tunna tältdukars skydd mot ovädret, har jag nyss fått veta att ett par av våra bästa vänner ska separera. Bästa, men kanske inte allra närmaste vänner, det kan vara skillnad på det. Vi gillar att göra samma saker, göra dem tillsammans och under tiden ha givande och roliga samtal. Visst har jag funderat på hur de får sina starka personligheter att kugga i varandra utan att skava, så som jag ofta gör när jag ser människor och relationer omkring mig. Vad kan jag lära mig av er?

Av dessa vänner har jag sugit i mig åtminstone två saker, sätt att vara, inspirationer. Och dem tror jag fortfarande på:

- Sättet att tala om varandra med respekt och uppskattning. Många av oss verkar drabbas av ”äsch, den här gamla trasan”-fenomenet också när vi talar om vår partner. Vi vill inte förhäva oss genom att skryta med honom eller henne, och det slutar istället med att vi förminskar en annan människa inför andra, och dessutom riskerar att ta åt oss av vad vi själva säger.

- Förmågan att använda humorn konstruktivt i familjeruljangsen. Som ett sätt att lätta på trycket och uttrycka det alla vet att alla vet. Men aldrig försåtligt eller elakt.

Inte minst i kombination är de rätt oslagbara, respekt och humor. Men de rår uppenbarligen inte på allt som livet utsätter oss för.