Att bejaka ovissheten

Tillit. Ett ord som jag har bloggat om åtskilliga gånger. Att våga lita på att det ordnar sig när det har tjorvat ihop sig. Och jag har tyckt att jag hade fått grepp om det. Att jag slutat ägna mig åt förtida uttag på oroskontot. Att jag blivit bra på "Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo". Men som med så många andra former av utveckling tar det tid. Två steg fram och ett och ett halvt bak. Ibland går det kanonbra, ibland inte bra alls.

Som med ekonomin. Oftast är jag i flow och känner att det löser sig. Men så kommer månadsskiftena då räkningar ska betalas och det inte har kommit in många slantar på kontot. Då royaltyn från oktober snart är obarmhärtigt slut. Då det visar sig att jag redan fått betalt för saker som jag trodde att jag hade kvar att få ersättning för. Då maken bara får halvtid på universitet (som jag lämnat), där han vikarierar.

Som med bokslutet. Paniken när det inte stämmer i bokföringsprogrammet. Rädslan att göra fel. Vill ju inte luras, vill göra rätt för mig, men tänk om det ändå blir tokigt och någon skattmas dyker upp här hemma och gör utmätning (som med byrån hos familjen Nilsson i Madicken). Vill ta hjälp av någon, vet inte vem i hela friden jag ska vända mig till, som jag kan lita på och som inte skinnar mig.

Som med lillkillens dagisplats. En dag får vi plötsligt beskedet att den utlovade dagisplatsen på syskonavdelningen på ett riktigt dagis i samhället inte finns. Att han måste fortsätta på akutsmåbarnsdagiset utan utegård som han gått på i ett och ett halvt år, där de flesta barnen är betydligt yngre - och utan utsikter att det ska ordna sig inom överskådlig framtid. Beslutet om det nya dagisbygget är inte ens taget ännu; herregud han hinner ju börja gymnasiet innan det stället är på plats.

Men såklart löser sig alltihop - som alltid! Maken får en halvtid till på en skola. Jag får skatteåterbäringen från himmelriket (jo det kan hända!) och fler inbokade uppdrag i höst redan än jag har haft på hela våren. Redovisningskonsulten från himmelriket (jo det finns sådana!) uppenbarar sig plötsligt med ett språk som jag förstår och ett arvode som jag lätt kan acceptera. Och såklart får minstingen plats på ett riktigt dagis. Inte vilket dagis som helst heller, utan det där två av tre storasystrar gått och stortrivts. Åttaåringen blir dessutom överlycklig när hon inser att hon får träffa sin gamla älskade fröken Ann-Louise vid varje dagishämtning.

Som vanligt är det väl kanske fråga om att jag behöver bli bättre på att uppskatta det självklara, genom att jag blir sådär lättad över att det som jag har oroat mig över löser sig. Men jag skulle gärna slippa den där oron, åtminstone för det mesta. Och på ett underbart yogapass på temat lugn och ro (med andningsövningar, mjuka yogapositioner och mantrasång) fick jag syn på det jag nog behöver träna mer på: att, som elefantguden Ganesha i den hinduiska mytologin som vi fick höra berättas om idag, luta mig tillbaka och acceptera. Att bejaka ovissheten, att till och med välkomna den - livet blir ju faktiskt ännu mer spännande då.

Livstids julkalender: Rädd? Skriv en lista!

Dagens ord ur min bibel just nu, Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander:
”I rädslan bor vårt allra största hinder när vi skapar vårt drömliv. Rädsla är i själva verket motsatsen till lycka.”

En användbar fråga att ställa sig, inte minst i en pressad situation, är: ”Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?” Ett ryggmärgssvar kan vara: ”Rädd? Jag är väl inte rädd.” Men rädsla i utspädd form stavas oro, och hur ofta bär vi inte runt på den? Jag gör det i alla fall mest hela tiden. Och jag ser släktlinjen, från min i övrigt så robusta farmor, via min tänkande far, till mig – så mycket onödig oro vi har ägnat oss åt. Jag lever ett liv med dagar fyllda av små praktiska saker att pysa ut oron på. Med tilltagande ålder blir de bestyren ofta färre och oron tycks flytta över till nattimmarna. Där blir den som så mycket annat så dags mer svårfångad och ibland helt oproportionerlig. Malande oro vill jag inte ägna min nattetid åt när jag börjar kräva mindre sömn. Så jag tror jag ska börja arbeta med mina små och stora rädslor. Men hur?

Älskade lista kan kanske vara ett hjälpmedel? Två nya listrubriker anmäler sig:

Vad skulle jag göra om jag visste helt säkert att jag skulle lyckas?
Det vill säga om jag inte ägde vår största gemensamma oro/rädsla – den att misslyckas, inte nå fram, göra en satsning som inte går hem.

Vilka rädslor är levande i mitt liv just nu?
En kommer jag på direkt. Inte så kraftfull men ack så frekvent: Jag är rädd att inte hinna! Hinna i tid till möten där andra väntar mig, hinna göra det jag tycker måste till i hemmet, hinna klaga på trasiga prylar innan garantin går ut, hinna blogga innan den 17 december tar slut… Jag har inte tänkt på det tidigare, att stress är oro, och att oro är rädsla. Rädsla för att inte lyckas eller att inte hinna, eller vanligen båda delar i kombination. Det får bli mindre av det framöver.

Våga tro att det löser sigI

Alldeles för ofta oroar jag mig, ibland väldigt mycket, ibland bara lite grann, eller så förutsätter jag helt enkelt att saker ska bli mer komplicerade eller obekväma än jag hade önskat. Tänk om jag i stället kunde känna tillit till livet självt, att det löser sig. Jag avslutar alltid mina affirmationer med "Allt vi behöver kommer till oss!" och ändå är det inte alltid det känns som att det ska bli just så.

Jag hoppas kunna lära av den senaste tidens flyt i smått och stort inom olika områden - att saker och ting faller på plats utan att jag behöver göra så hemskt mycket åt dem, eller oroa mig. Här är några exempel:

• Känslan av att jag inte vill tillbaka till samma typ av jobb när jag återvänder efter föräldraledigheten gnager till emellanåt, trots att jag verkligen försöker leva i nuet. Och så får jag plötsligt ett erbjudande som ser ut att göra återvändandet just så positivt som jag önskat.
• Oro för hur min mamma ska ta idén om att det kanske snart börjar bli läge att söka sig till en annan form av boende än lägenheten hon bor i nu har plågat mig de senaste månaderna. Visst blir reaktionen som väntat negativ först, men efter bara några dagar inser hon att detta faktiskt är den bästa lösningen, och nu känns det mycket mycket lugnare.
• Vi letar begagnat tält på Blocket inför campingsemestern, men får bara napp på tält som antingen är för dyra eller av helt fel sort. Semestern närmar sig och så plötsligt dyker det upp exakt ett sådant tält vi vill ha, till ett mycket bra pris och bäst av allt - de som säljer det bor på vägen till semestermålet.

Kanske kan jag genom att uppmärksamma händelser av det här slaget mer, exempelvis genom att skriva om dem på bloggen, påminna mig själv om att det förvånansvärt ofta blir såhär - saker går i lås, allt jag behöver kommer faktiskt till mig.