Att bejaka ovissheten

Tillit. Ett ord som jag har bloggat om åtskilliga gånger. Att våga lita på att det ordnar sig när det har tjorvat ihop sig. Och jag har tyckt att jag hade fått grepp om det. Att jag slutat ägna mig åt förtida uttag på oroskontot. Att jag blivit bra på "Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo". Men som med så många andra former av utveckling tar det tid. Två steg fram och ett och ett halvt bak. Ibland går det kanonbra, ibland inte bra alls.

Som med ekonomin. Oftast är jag i flow och känner att det löser sig. Men så kommer månadsskiftena då räkningar ska betalas och det inte har kommit in många slantar på kontot. Då royaltyn från oktober snart är obarmhärtigt slut. Då det visar sig att jag redan fått betalt för saker som jag trodde att jag hade kvar att få ersättning för. Då maken bara får halvtid på universitet (som jag lämnat), där han vikarierar.

Som med bokslutet. Paniken när det inte stämmer i bokföringsprogrammet. Rädslan att göra fel. Vill ju inte luras, vill göra rätt för mig, men tänk om det ändå blir tokigt och någon skattmas dyker upp här hemma och gör utmätning (som med byrån hos familjen Nilsson i Madicken). Vill ta hjälp av någon, vet inte vem i hela friden jag ska vända mig till, som jag kan lita på och som inte skinnar mig.

Som med lillkillens dagisplats. En dag får vi plötsligt beskedet att den utlovade dagisplatsen på syskonavdelningen på ett riktigt dagis i samhället inte finns. Att han måste fortsätta på akutsmåbarnsdagiset utan utegård som han gått på i ett och ett halvt år, där de flesta barnen är betydligt yngre - och utan utsikter att det ska ordna sig inom överskådlig framtid. Beslutet om det nya dagisbygget är inte ens taget ännu; herregud han hinner ju börja gymnasiet innan det stället är på plats.

Men såklart löser sig alltihop - som alltid! Maken får en halvtid till på en skola. Jag får skatteåterbäringen från himmelriket (jo det kan hända!) och fler inbokade uppdrag i höst redan än jag har haft på hela våren. Redovisningskonsulten från himmelriket (jo det finns sådana!) uppenbarar sig plötsligt med ett språk som jag förstår och ett arvode som jag lätt kan acceptera. Och såklart får minstingen plats på ett riktigt dagis. Inte vilket dagis som helst heller, utan det där två av tre storasystrar gått och stortrivts. Åttaåringen blir dessutom överlycklig när hon inser att hon får träffa sin gamla älskade fröken Ann-Louise vid varje dagishämtning.

Som vanligt är det väl kanske fråga om att jag behöver bli bättre på att uppskatta det självklara, genom att jag blir sådär lättad över att det som jag har oroat mig över löser sig. Men jag skulle gärna slippa den där oron, åtminstone för det mesta. Och på ett underbart yogapass på temat lugn och ro (med andningsövningar, mjuka yogapositioner och mantrasång) fick jag syn på det jag nog behöver träna mer på: att, som elefantguden Ganesha i den hinduiska mytologin som vi fick höra berättas om idag, luta mig tillbaka och acceptera. Att bejaka ovissheten, att till och med välkomna den - livet blir ju faktiskt ännu mer spännande då.