söndag 16 juni 2013

Feng shui i livstiden

Ljuvligaste lyx, alldeles gratis: att stänga sovrumsdörren om mig kl. 20.58 en söndagkväll. Här inne äger jag min egen tanke och tid tills jag somnar ifrån dem båda om en timme eller så. Långt ifrån att ha löst utmaningen framför mig är jag ändå på gott humör. Jag vet hur den ser ut och det är en bra början.

Jag behöver feng shuia mitt liv. Inte förråden, garderoberna, bokhyllorna… eller jo, det skulle säkert också vara bra, men nu gäller det min tid, uppmärksamhet och almanacka. Där är för fullt!

Det kommer inte att bli lätt. En tid nu har jag använt en helt annan strategi, driven av livslust och inspirerad av Maria: kläm in det roliga i livet så ger det mer energi än det tar, samtidigt som det tråkiga trängs ut i periferin utan att du ens märker det. Och himmel vad mycket roligt och intressant jag har fyllt mitt liv med: bokcirkel, yoga, Tanketrampolin, Livstid på längden och tvären, jobbet förstås, Rotary och en hel del annat. Men nu är det stopp. Överfullt. Och något måste bort.

Det jäkliga är att nästan allt tråkigt verkligen har fått stryka på foten. Dammsugningen outsourcad till barnen, familjeadministrationen reducerad till miniminivå, föräldraambitionerna gentemot skola och barnaktiviteter likaså. Så nu står jag med det roliga kvar och måste lik förbaskat välja bort nåt. Min själ säger nämligen att det känns som att vistas i ett av de där överlastade hemmen där varje pryl är vacker och har en egen historia, men där man inte kan röra sig, knappt andas, utan att man själv eller något annat är i vägen. Som om vårt matbord skulle stå i hallen. Båda delar är precis lagom stora, ändamålsenliga och fina – men inte tillsammans!

För några veckor sen hörde jag mig själv tänka att jag är på väg från göra-fokus till vara-fokus. Ingen dramatisk förändring, mer som att ha båda fötterna kvar i backen men förflytta tyngden från den ena till det andra. Så kändes det, men jag visste inte riktigt vad det betydde i praktiken. Kanske är behovet att skapa ljus och rymd i almanackan en del i det. Önska mig lycka till för det kommer att behövas…

Inga kommentarer: