Lugna gatan

Parallellt med livet jag ofta lever, tempot jag ofta håller, där finns Lugna gatan. Jag har hela tiden möjligheten att välja den vägen istället för min gamla vanliga. I varje enskilt ögonblick faktiskt. Men det kan gå länge mellan tillfällena då jag kommer ihåg det.

 I kväll fick jag eskort dit av Magnus på Veda. Bakom mina slutna ögonlock såg jag en stadsmiljö där folk lyfter blicken och ser sig omkring, där bilister och cyklister är överdrivet hänsynsfulla mot varann, där kunderna på Konsum stannar till och tittar på fotona i utställningsmontern på väg ut (och för övrigt aldrig köper besprutade bananer). Där den som hastar ler lite generat mot människorna runtomkring, och de svarar med ett omtänksamt ”Ja, nån enstaka gång måste vi ju alla skynda oss.”

För det är ju faktiskt bara någon enstaka gång vi verkligen måste – eller i alla fall har riktigt stor nytta av att – skynda oss, gno och streta, röra oss med så mycket fokus på destinationen att vi längs vägen offrar upplevelsen av att vara där vi är. Och så vill jag inte ha det, mer än i enstaka undantagsfall.

Jag vill flytta in på Lugna gatan. Varje gång jag hittar dit ska jag ha med mig en pinal att lämna kvar, och till slut är jag där.