Livstids julkalender: På språkresa en fjärde gång!

Något av det allra mest spännande med att ha barn är att få följa med på deras resor in i och igenom språket, och nu får jag vara med om detta en fjärde gång. Möjligen gör min yrkesmässiga bakgrund mig ännu mer observant och begeistrad än majoriteten föräldrar, men jag tror ändå att fascinationen är något som de allra flesta av oss delar.

Första gången var ju allt nytt och jag stod bara mållös bredvid och kunde inte begripa hur den där lilla människan - som bara ett år tidigare varit helt nyfödd och skrynklig - både kunde förstå och formulera ord (jag är förresten lika förbryllad fortfarande, trots allt jag läst - och till och med undervisat - om språkutveckling hos barn). Den här ungen var tidig med att prata. Jag minns hennes första fyraordsmening, på stranden i Thailand, där jag och hennes far som unga studenter tillbringade flera månader med vår kurslitteratur hemifrån Sverige. Varje kväll gick vi bort till en österrikisk farbror som lagom till solnedgången blåste vackra toner i en flera meter lång alplur: "Habon pelar hin ik!" konstaterade 19-månadersbabyn. Och på den vägen är det. Språket har varit i hennes hand sedan dess och formats till alltifrån skoltidningskrönikor till engelska sonetter till låttexter i egna bandet till poesiromanen som blev hennes projektarbete på gymnasiet. Jag gläds åt att hon också valt att göra språket till sitt framtida arbetsredskap genom att läsa engelska, översättning och kreativt skrivande på universitetet.

Så kom barn nummer två, nioåringen, som även hon tidigt gjorde språket till sitt redskap och idag förbluffar mig med sitt ordförråd och gläder mig med sin nyfikenhet på betydelser, former och synonymer. Trean, sexåringen, blev också en tidig ordekvilibrist."Farmors lilla gurka" kallas hon fortfarande ibland, eftersom gurka - enligt farmor - var hennes första ord efter mamma och pappa. Hon är också den som kläckt ur sig flest underfundigheter, och roliga eller häftiga ordvändningar, och "Dagens Lova" är ett ofta förekommande inslag på mina Facebook-statusrader.

Nu hänger jag med på en fjärde språkresa med en liten son som snart fyller två. Vid åtta månaders ålder sa han "mamma!" och jag tänkte att, hoppsan, där kom den fördomen på skam, att pojkar skulle vara senare än flickor. Men sen tog det liksom stopp och hände inte så mycket mer. Visst har han en uppsättning ord som han använder (och han förstår nästan allt vi säger till honom), men han har inte en enda gång försökt sätta ihop dem till en mening, och det är fortfarande mycket han inte kan uttrycka, vilket gör honom frustrerad. Universalordet "gacka!" ljuder allt högre när vi inte förstår. Men kanske är det på väg att lossna. Vi har observerat en ökad frekvens av nya ord senaste veckan - möjligen var det det nyligen anlända beskedet om dagisplats i januari som satte fart på ordfontänen. På dagis behöver man ju kunna göra sig förstådd även av dem som inte har tillgång till hemmaordboken. Hursomhelst konstaterade storasystrarna att nu var det dags att lära sig alfabetetet, och satte omedelbart igång med undervisning, såväl skriftlig som muntlig. Inte lätt att vara lillebror i den här familjen!

Jag observerar vidare, njuter och fortsätter skriva ner det som är extra minnesvärt. Det har jag gjort med alla tre hittills och sparat i dagböcker för dem att titta tillbaka på och förundras över som vuxna. Och så säger jag som lillebror: "Oh wow!".