En av de första frostmornarna cyklar jag tidigt in till stan. Det är mörkt, reflexväst på, och lite kallt i början. Lagom till en av de sista kurvorna, 90-gradaren i nerförsbacke med full rulle, har jag glömt vilket underlag jag cyklar på – och så cyklar jag plötsligt inte längre. Handväskan far som ett välsopat curlingklot ut ur cykelkorgen över vägbanan. Jag faller som någon annan slags sten, rakt ner i asfalten med högra höften först. Inga bilar, ingen fara, bara hårt och kallt och jäkligt ont. En kvart senare sitter jag bland särdeles varma människor och levande ljus. Det var hit jag skyndade och jag lyckas förvånansvärt bra med att vara här och nu. Långsamma solhälsningar, Yoga-Magnus i högform, kryptiska mantran, moder jord och fader sol.
När solen har gått upp linkar jag omkring på min offentliga förvaltning, men i huvudet är det raska steg. Det räcker långt eftersom det mesta kan göras sittande vid datorn. Planera, samordna, kontakta. Allt inom struktur och regelverk, men lite påhittig måste man ändå vara.
Till lunch åker Rotaryknappen på. Handhälsningar till höger och vänster, ögonkontakt och nickar, en och annan kram. Idag får jag lära mig om riktigt ekologiska viner av min bordsgranne, och så ett föredrag där en ny medlem presenterar sig. Nästan inget om jobb och karriär, mer om de stora upplevelserna som vinklat livsbanan och de mindre som guldkantar den.
Eftermiddagen på biblioteket med Livstids-Maria. Fritt flygande tankar och idéer som realiseras utan liggetid. Tangentborden går varma, mejl skickas och får svar, göra- och idélistorna fylls på och hinner aldrig sorteras. Skaparanden vinner över strukturmuppen också denna gång.
Vid fyratiden cyklar jag hem, med järnkoll på underlaget och en grimas då och då. Rotary, yoga, statstjänsteman och påhittare, och så en duns i backen som en påminnelse om det flyktiga och stenhårda i livet. Mångfaldskvoten får anses vara fylld. För idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar