Ta mig inte för given - eller kanske ändå

Det händer att jag känner mig som en ogenerös petimeterförälder. När jag ber barnen komma ner från övervåningen för att plocka undan/avsluta/stänga av något som finns någon meter från mig men som de själva dragit igång. När jag kräver att de ska vara med och städa alldeles gratis. När jag är barsk mot dem och deras kompisar som låtit mjölk och fika stå framme i tre timmar. Allt detta gör jag verkligen inte konsekvent, men allt emellanåt. Jag köper inte att barnen tar mig för given som serviceinrättning, handduksupplockare, evighetspåminnare, fikafixare, klockavläsare, smulsamlare.

Men däremot: När barnen nonchalant grymtar ”Gonatt, mamma.” vid nattning. Att höra dem ta mig, min uppmärksamhet och kärlek så för given att det nästan är tråkigt, det har jag inga problem med. I det gonattet tar de också för givet en varm säng, en ostörd natts sömn och en morgondag där de får sina behov tillgodosedda. Tids nog, och redan nu, vet de ju om att allt det här inte är självklart, även om de nog rätt sällan tänker på det. Det tycker jag är som det ska vara.

Eller när den äldsta ägnar en hel middag åt att träna tonårstrul, lära oss allt som är ute (sammanfallande med det mesta vi gör/säger/har på oss) och i största allmänhet manifestera sin självständighet. När maten är uppäten ställer hon sig bredvid min stol med en uppfordrande min. För att förhandla upp sin veckopeng? För att tvinga mig att hjälpa henne sy om ett par brallor? Nej, inte alls: ”Mamma. Jag vill sitta i ditt knä.” Är jag en möbel? I så fall en älskande möbel. Så gärna!