Samtal igen, i takt eller otakt

I senaste numret av tidningen Shortcut – som tycks betydligt mer livaktig än sin tillhörande community – handlar en artikel om förmågan att lyssna. Jag blir lite generad när jag läser ett av de goda råden: koppla och referera inte allt du hör till dig själv och dina upplevelser. Stanna istället hos den som berättar!

Det där känner jag igen alltför väl i mitt eget samtalsbeteende, och från mannens synpunkter på detsamma. Från mitt håll är det, åtminstone oftast, i största välmening, för att visa att jag upplevt något liknande, du är inte ensam, såhär blev det för mig … det tankespåret. Sen är det säkert ibland så att jag helt enkelt vill prata lite själv också, inte ”bara” lyssna. Men, inspirerad av rådet, ska jag pröva att lägga band på mig oftare och se vart det leder samtalen.

En annan lite mer svårfångad sida av samtalandet är beredskapen att följa med dit det bär, närvarande i ögonblicket, något som Maria skrivit om, nyss och tidigare. Jag associerar till att våga och kunna följa i en dans, utan att vara fixerad vid att ett visst steg eller en viss tur måste komma med. Då menar jag inte att undergivet följa den jag samtalar med, utan att vara följsam mot själva samtalsprocessen, stämningen och ögonblicket. Två samtal nyligen är exempel på sådärbra sådana försök:

I det ena samtalet var jag mån om att visa att jag var någon att räkna med, värd att lyssna på. Eftersom jag har blivit äldre än när jag var yngre tror jag inte det märktes så mycket. Dessutom tror jag att min motpart var upptagen av något liknande och då – förstås – inte riktigt kapabel att ta in min sida av kommunikationen. En lite klumpig och ryckig dans blev det, med diskreta inslag av dragkamp. Jag är ganska säker på att vi inte fick vad vi hade kunnat ge varandra av nya insikter och inspiration.

Det andra samtalet var helt oväntat, på tåget, där en medresenär fick syn på boken jag läste och kom med en massa oväntade tankar. Jag fick en känsla av att han hade något att ge mig, att det fanns en mening med att jag träffade just honom när jag skulle börja läsa just den boken. Samtidigt blev jag lite fixerad vid att förklara omständigheter kring mig och boken som hade föga betydelse. Överdriven redovisningsplikt tar också kål på danspirationen. Vilket ansvar har jag för att andra drar förhastade slutsatser? Och gör det något? Jag kan inte ta ansvar för fler än mina egna dansfötter. Men tänk om jag oftare kunde göra det, hitta den där kombinationen av tillit och koncentration - och sväva iväg.